Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

kommit till Petrovskij Ostrov, stannade han alldeles utmattad, vek av från vägen, gick in bland buskarna, kastade sig i gräset och föll genast i sömn.

När sinnet befinner sig i ett sjukligt tillstånd, framstå drömmarna ofta mycket tydliga och i ovanlig överensstämmelse med verkligheten. Ibland uppstår det en vidunderlig bild, vars hela gestaltning och daningsprocess har att uppvisa sådana otroligt fina och det hela motsvarande, konstnärliga detaljer, att den drömmande aldrig skulle kunnat frambringa något dylikt i vaket tillstånd, till och med om han vore en Pusjkin eller en Turgenjev. Dylika drömmar, dylika sjukliga drömmar fastna länge i minnet och göra ett kraftigt intryck på en organism, som redan förut är förstörd och upprörd.

Raskolnikov hade en förfärlig dröm. Den försatte honom tillbaka till hans barndom, till hans födelsestad. Han är sju år gammal och promenerar på kvällen en högtidsdag i sällskap med sin far utanför staden. Vädret är mulet, luften kvävande, trakten alldeles så, som den fäst sig i hans minne; nu i drömmen stod den till och med ännu tydligare för honom, än då han var vaken. Den lilla staden ligger där alldeles fritt liksom på flata handen, intet träd runt omkring; endast långt, långt bort i fjärran, alldeles vid synrandens slut, ser man den svarta kanten av en skog. Några steg bakom det sista gårdsplanket i utkanten av staden ligger en brännvinskrog, som alltid gjort ett obehagligt intryck på honom, till och med ingivit honom fasa, då han gick förbi där med sin far. Det var alltid en sådan massa människor där, som skreko, skrattade, grälade, sjöngo oanständiga visor med sina hesa strupar och slogos titt och ofta; i grannskapet av den där krogen ströko alltid så många druckna och avskräckande sällar omkring... Då han mötte dem, tryckte han sig tätt till sin far och darrade häftigt. Förbi krogen går en landsväg, som alltid är dammig och dammet därpå är så svart. Den slingrar sig långt bort och omkring trehundra steg från krogen viker den av åt höger omkring stadens kyrkogård. Mitt i kyrkogården står en kyrka av sten med grön kupol, dit han två gånger om året plägade gå med far och mor till middagsgudstjänsten, då man läste själamässorna för hans mormor, som längesedan var död och vilken han aldrig känt. Varje gång tog man då kutja[1] med sig på ett vitt fat med en servett över; kutjan var lagad av ris med socker och rosiner, som voro intryckta i risen i form av ett kors. Han älskade denna kyrka och de åldriga helgonbilderna, som till största delen voro utan ramar, och den gamla prästen med

  1. En rätt av risgryn, som tages med till kyrkan vid minnesfester för de döda.
50