Jag har derföre förenat mig uti den reservation, som Herr Asplund afgifvit, och anhåller att få yrka bifall dertill; men då frågan är af den vigt, att den icke tål något uppskof, så vill jag icke motsätta mig n återremiss.
Herr Reutersvärd: Diskussionen uti förevarande ämne har
varit så uttömmande, att jag kan yttra mig ganska kort. Då jag
emellertid tillhör majoriteten inom det Utskott, som öfverlemnat detta
förslag till Riksdagens bepröfvande, så anser jag mig skyldig att
derom yttra några ord. Visserligen hade det varit enklast och
lättast för Utskottet att affärda detta tvistiga ämne påsådant sätt,
som reservanterne föreslagit, det vill säga att inskränka sig till att
hos Riksdagen framställa förslag om en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t. Ännu enklare hade det varit för Utskottet, om det,
såsom här af tre talare blifvit yrkadt, afslagit alltsammans. Då
emellertid Riksdagen tillsatt ett särskildt Utskott för behandlingen
af alla de motioner och Kongl. propositioner, som angå
skogsväsendet, och då man föreställde sig att Riksdagen ansåg de hithörande
frågorna vara af den största vigt, så har det varit, under
förutsättning af att Riksdagen sjelf önskade ett formuleradt förslag, som
Utskottet framlade ett sådant. Inom Utskottet diskuterades ganska
länge frågan om hvad i detta fall vore lättast, klokast och
försigtigast. Då emellertid meningarne allt mera stadgade sig för en och
samma åsigt, och då man fann, att ingen hyste skiljaktig mening
med afseende på det riktiga uti att höja straffbestämmelserna för
skogsåverkan eller med andra ord att ställa tillgreppet af skog i
samma kategori som all annan stöld, så var man inom Utskottet
åtminstone ense om sjelfva principen. Derpå grepo vi verket an för
att söka framlägga ett formuleradt förslag. Jag medgifver
visserligen, att i denna Kammare ganska många anmärkningar blifvit
yttrade mot Utskottets förslag. En del af dessa anser jag ock vara
mycket befogade och riktiga, och jag är öfvertygad om att, för den
händelse Kammaren kommer att återremittera frågan, Utskottet skall
bemöda sig om att söka rätta de misstag, som blifvit begågna.
Deremot finnes äfven andra anmärkningar mot detta förslag gjorda af
talare, som temligen skoningslöst bedömt Utskottets sätt att gå till
väga. Jag tror dock, att den allmänna meningen är så stark derom
att snart få en förbättringuti det oefterrättlighetstillstånd, hvaruti
våra skogsförhållanden befinna sig, att man icke vill, genom gillande
af desse talares anmärkningar, bereda frågan ett ännu ytterligare
uppskof, ty utan tvifvel skulle det leda dertill, i fall riksdagen ännu
en gång inginge till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, hvaruti med
några få drag endast angåfves den syftning, uti hvilken Riksdagen
ansåge, att ett lagförslag borde uppgöras. Kongl. Maj:ts Regering sättes
säkrast i tillfälle att bedöma hvad Riksdagen verkligen vill, om den
har ett detaljeradt förslag att tillgå, ochnär ett sådant är afgifvet,
beror det alltså blott på Kongl. Maj:t efter Högsta Domstolens
hörande, huruvida det skall bifva lag eller icke.
Af åtskillige talare hafva här anmärkningar blifvit gjorda, hvilka jag anser mig skyldig att besvara. Man har sagt att, sedan Riksdagen år
