1854 ingick till Kongl. Maj:t med en skrifvelse i samma syfte, som reservanternes förslag, har 1864 års strafflag blifvit utfärdad, som upptager förhöjda straffbestämmelser, för skogsåverkan. Jag ber dock att få påpeka, att det dröjde 10 år från det skrifvelsen affärdades till dess derpå följde ett förslag; sedermera har lagen verkat i ytterligare 10 år, och jag vågar, i motsats mot talaren på vermlandsbänken, påstå, att den icke haft en sådan verkan som önskligt varit, ty då skulle sannolikt icke dssa klagomål från alla håll låtit förspörja sig. För mig är det alldeles klart, att så väl den enskilde som staten bör hafva samma värn af lagen för all sin egendom, den må kallas skog eller hvad annat som helst. Man kan icke förklara orsaken, hvarför tillgrepp af skog kunnat få en annan benämning än stöld, om icke detta härstammade från den tid, då skogen ansågs snart sagdt såsom en fiende till all odling i landet. Men numera, då skogen för staten och den enskilde kanske utgör ett af det väsendtligaste i jordegendomen, när Riksdagen på grund häraf hos Kongl. Maj:t begärt nedsättandet af komitéer, hvika aflemnat ganska värderika arbeten, grundande dels på egna iakttagelser och dels på från myndigheterna infordrade specifika uppgifter i snart sagdt alla möjliga detaljfrågor, och slutligen äfven Skogsstyrelsen yttrat sig i ämnet, så voe det, lindrigast sagdt, besynnerligt, om, efter att i åratal nedlagt så mtycket kostnader och möda för frågans lösning, Riksdagen skulle afslå alltsamman och blott säga att allt är bra såsom det är.
Jag antager att de fleste af Herrarne läst den sista skogskomiténs betänkande och deruti inhemtat komitéledamöternas mening. Specielt skulle jag vilja rekommendera hvar och en att taga kännedom om skogsinspektören Österdahls reservation. Han visar bland annat, att den åverkan, som för närvarande sker å kronans och enskildes skogar, i värde uppgår till långt mer än all sammanräknad stöld i landet. När så är, vill jag fråga, om icke tiden är inne att göra något för attmotverka detta onda. Man säger, att etta afhjelpes icke genom att höja straffet. Till en viss grad kan detta vara sannt, och jag vill till och med medgifva, att, om brottet fortfarande skall rubriceras såsom åverkan, så kan straffet gerna sänkas. Det är deremot sjelfva brottets beskaffenhet och karakter, som bör skärpas, ty i samma stund som man förvandlar åverkan till stöld, så kommer frågan i en helt annan ställning. Jag känner specielt, att många, kanske de fleste, sågverksegare i Norrland ingenting heldre önska, än att hvad Utskottet här föreslagit måtte blifva lag, på det att icke den rättrådige må stämplas medden orättrådige, ty det har nästan gått så långt nu, att alla sågberksegare i Norrland af allmänna opinionen anses såsom skogsåverkare eller köpare af olofligen tillgripen skog. De hafva således snart sagdt anspråk på, att Riksdagen skyddar deras anseende.
En talare på smålandsbänken har yttrat sig öfver betänkandet på ett sätt, att jag till honom står i största tacksamhetsskuld. Han sönderref icke förslaget, såsom talaren från Blekinge sade, utan talade derom med ett ganska mildt omdöme och yrkade återremiss derå, ty han ansåg det icke omöjligt för Utskottet att åstadkomma ett godt förslag. Han gjorde äfven åtskilliga anmärkningar, som jag
