och bestraffas såsom stöld eller snatteri, efter ty i 20 kap. Strafflagen skils; hvaremot strafflagens öfriga bestämmelser angående åverkan skulle tills vidare qvarstå endast med den jemkning, som af berörda förändring blefve en nödvändig följd.
Jag föreställer mig, att en sådan lagförändring skulle väsendtligen drabba den i min tanke gröfsta arten af skogsåverkan, hvars bevekelsegrund är vinningslystnaden. Det torde icke vara obekant, hvilken storartad skogsåverkan af denna art för närvarande pågår i de nordligare delarne af vårt land, och genom att stadga, att tillgrepp af hela trädet är tjufnad, tror jag, att man skulle kunna hämma denna vinningslystnad; hvaremot den åverkan i smått, som nöjer sigmed att tillgripa löf, bast och ris, tills vidare kunde fortfara att anses såsom åverkan och njuta den skonsamhet till godo, som man från flera håll påyrkat böra bibehållas.
Man har mot konseqvensen i mitt förslag gjort anmärkningar, väsendtligen gående derpå ut, att tillgrepp af ett helt litet träd af ringa värde skulle bedömas såsom snatteri, under det att tillgrepp, till långt större värde, af det stora trädets delar skulle betraktas blott såsom åverkan. Jag har icke kunnat neka, att denna anmärkning i viss mån är befogad. Den gjorde också till en början npå mig ett sådant intryck, att jag länge tvekade, om jag skulle fasthålla vid min skiljaktiga uppfattning eller icke. Men jag fann snart, att den anmärkta inkonswqvensen blott var en följd deraf, att man icke vågar taga steget fullt ut, och att, så länge man icke det gör, hvarje förslag måste blifva behäftadt med större eller mindre inkoseqvenser. Detta är också förhållandet med Utskottets eget förslag, och jag har i min reservation framhållit ett exempel derpå. Jag vill här anföra ett annat exempel. En person – låtom oss, för att lättare skilja fallen, nämna honom torpare – gör åverkan för 5 R:drs värde på skilda ställen och tider, så att det åverkade värdet tillsammans uppgår till 25 R:dr; en annan – backstugusittare – tager på ett ställe skog till värde af 16 R:dr. Jag hemställer nu, hvilken af desse, som enligt allmänna folkmedvetandet är brottsligast; men efter Utskottets förslag skulle torparen dömas som åverkare och kunna bestraffas med högst 6 månaders fängelse, hvaremot backstugusittaren skulle straffas som tjuf samt dömas till straffarbete och vanärande påföljd.
Här skulle jag kunna göra åtskilliga anmärkningar jemväl mot det sätt, hvarpå Utskottet tillämpat de grunder för en lagförändring, hvilka jag motsatt mig; men då det är öfverflödigt med afseende å min principeila ståndpunkt och i allt fall nog torde ske mig förutan, afstår jag derifrån.
Om inkonseqvenser finnas både i det ena och andra förslaget och man fruktar att taga ett inkonseqvent förslag, skulle man kanske icke vilja taga något. Jag tänkte också detta ett ögonblick; men jag anser så nödvändigt att ett steg nu tages i den rätta riktningen, för att hejda de pågående stora skogstjufnaderna, att jag icke skulle vilja undanskjuta frågan genom att icke antaga ett förslag, äfven om det vore något inkonseqvent.
Så länge jag har de principiela betänkligheter jag anfört emot Utskottets förslag, kan jag icke derpå ingå; men skulle dessa häfvas
