eller kunna visas, att jag uppskattat dem för högt, är det möjligt, att de olika åsigerna skulle kunna sammanjemkas, på sätt jag förut antydt. För närvarande anser jag mig emedlertid böra påyrka bifall till den i min reservation gjorda hemställan, "att Riksdagen i underdånig skrifvelse måtte – med tillkännagifvande af sin åsigt, att, der någon å annans mark olofligen fäller växande träd, i uppsåt att det sig tillegna, sådant bör anses och bestraffas såsom stöld eller snatteri – hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga förslag ej mindre till lagförändring i sådan syftning, än äfven till de flera förändringar, som i anledning deraf för öfrigt anses nödiga."
Jag skall icke upptaga tiden med att redogöra, hvarför jag yrkat aflåtande af en underdånig skrifvelse, i stället för att sjelf framlägga ett förslag. Den, som har läst min reservation, finner tydligt hvad som är det talande motivet till detta mitt handlingssätt.
Herr von Gegerfelt: Den skilnad vår nu gällande lag gör och
alltid gjort emellan stöld och snatteri, å ena, och åverkan, å den
andra, grundar sig derpå, att den egendom, som utgör föremål för de
förra brotten, är produkten af menskligt arbete, hvilket deremot icke
är förhållandet med föremålet för det senare brottet. Denna skilnad,
i sig sjelf af tvetydig beskaffenhet, blifver ohållbar vid en högre
kulturutveckling, då hvarje slags egendom kommer under menniskans
behandling, något som framför allt gäller om skogen, som nu vårdas
på ett sätt fullt motsvarande dn omvårdnad man skänker t. ex.
åkerjorden. Således måste man förr eller senare öfvergå från den gamla
åsigten och föra åverkan under rubriken tjufnadsbrott. För min del
tror jag, att tiden nu är inne att åtminstone delvis genomföra en
sådan förändring, i följd af dne vigt och betydelse skogen under senare
tider erhållit. Då är frågan: kan denna förändring konseqvent
genomföras? Utskottet och reservanterne äro ense om att detta icke
kan ske, och jag kan icke anat än instämma deri. På hvilketdera
af de här föreslagna sätten, Utskottets eller reservantens, bör man
då söka åvägabringandet af en förändring? Efter mitt förmenande
är reservantens förslag riktigare, dock skulle jag deri vilja hafva den
ändring, att såsom tjufnadsbrott skulle anses åverkan, icke blott å
växande träd, utan äfven å delar deraf. Det är en väsendtlig skilnad
emellan att göra våld å växande träd och deraf tillgripa grenar eller
dylikt och att tillegna sig å marken liggande vindfällen, ris och
sådant. Hvad som i Utskottets förslag minst af allt tilltalar mig, är
den fördelning Utskottet gjort i tre särskilda klasser af brott. Under
det tjufnadsbrott nu delas i tvänne slag, stöld och snatteri, så
har Utskottet härtill fogat en tredje klass, som bestraffas lika med
snatteri, men icke får kallas så samt icke hafva samma påföljder,
så att brottet icke får åtalas af allmän åklagare eller beräknas vid
iteration. Detta har det emot sig, bland annat, att på värderingen
beror frågan om åklagarens behöflighet att föra talan. Efter en lång
rättegång skulle slutligen åklagaren kunna förklaras obehörig att föra
talan, derföre att värdet icke blefve satt högre än fem kronor. Detta
är ett af de många skäl, hvarföre jag icke kan godkänna förslaget
