lagen förklarar gerningen vara stöld, så är derpå tillämpligt hvad i detta afseende stadgas i kapitlet om tjufnad, och då båda bestämmelserna icke lära kunna vara gällande, blir det nödvändigt att ändra 16 § i 24 kap. Denna anmärkning förfaller dock, i händelse förstnämnda omfyttning verkställes.
I afseende på de öfriga paragraferna har jag äfven några anmärkningar att göra. I 3 §, som handlar om skadegörelse å träd, hänvisas till 19 kap. Det är icke lämpligt att hänvisa till detta kapitel, ty der förutsättes, att brottets motiv är afsigten att skada; men om man t. ex. hugger ett stycke af ett träd, men blir bemärkt och måste upphöra, innan man hinner fälla detsamma, så skulle nämnda kapitel icke vara tillämpligt, ty man har icke huggit på trädet för att göra skada, utan för att tillegna sig det. Äfven 4 § tarfvar en förändring, såsom mig synes. Jag tror, att, om något går sönder på ens vagn, man bör hafva rätt att å annans mark taga hvad som behöfves till attlaga skadan; men, såsom denna paragraf är affattad, skkulle man vara förhindrad att af vindfällen eller annat, som icke räknas till växande skog, taga hvad man behöfver. För öfrigt torde en granskning i fråga om straffpåföljderna vara behöflig, men jag hemställer detta till utskottet, till hvars behandling jag hoppas ärendet återremitteras. Jag yrkar återremiss.
Grefve Posse: Då jag hyser den åsigten, att våra skogar
utgöra den dyrbaraste delen af vår nationalegendom, så är det klart,
att jag anser åverkan derå böra betraktas såsom stöld. Denna sak
har utgjort föremål för så mycken diskussion och så många
undersökningar af jurister och icke jurister, att det skulle vara förmätet
af mig att ytterligare tillägga något i sjelfva saken. Jag har icke
heller begärt ordet deröfer, utan med anledning af Herr Asplunds
reservation, deri han, ingående på dessa samma åsiger, vill, att saken
skall lösas genom en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag är för min
del verkligen icke någon vän af dylika skrifvelser, ty vi hafva vid
flera föregående tillfällen sett, huru Riksdagen gått in till Kongl.
Maj:t med skrifvelser och begärt förslag i bestämdt uppgifven
syftning, och att Kongl. Maj:t svarat i öfverensstämmelse med Riksdagens
skrifvelse, men att likväl Kongl. Maj:ts förslag blifvit föremål för
anmärkningar och blifvit afslagna. Att denna fråga möjligen skulle
kunna komma att gå samma väg, synes mig icke vara så otroligt, då
man af Utskottets betänkande inhemtar – hvad äfven Herr Asplund
i sin reservation påpekat – att det nu är jemnt 20 år, sedan riksens
Stäner ingingo till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, deri förklarades,
att skogsåverkan borde såsom stöld anses och bestraffas; och under
dessa 20 år har icke något blifvit i saken åtgjordt. Den skrifvelse,
som då afgick, torde äfven till en viss grad kunna besvara deras
farhågor, som tro, att åsigten om att åverkan är stöld icke vunnit
insteg i folkmedvetandet, ty det var just fårn Bondeståndet detta
förslag utgick, och Bondeståndet fick väl anses då vara ett uttryck för
de lägre folkklasserna. Då nu denna åsigt för 20 år sedan ingick i
folkmedvetandet, torde den väl under den tid, som derefter förflutit,
hafva hunnit ytterligare mogna. Då emellertid flera anmärkningar
