Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1875 fk no 22 1.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
Lördagen den 3 April. e. m. 25 N:o 22.

Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)

ris och ljung, näppeligen kan på en gång samla och tillegna sig så mycket, att det kan uppgå till 5 kronors värde. han riskerar derföre ej att blifva straffad såsom tjuf. Det praktiska behofvet blir således verkligt tillgodosedt, hvaremot Lag-Utskottets förslag att vid bedömandet af hvad som är stöld eller snatteri och hvad som är åverkan endast skilja mellan växande träd och vindfällen är svårare att i tillämpningen förena med den allmänna rättskänslan. Det finnes trakter, der et är så många vindfällen, att den som af nöd för vedbrand eller dylikt ändamål gör tillgrepp på annans skog kan nöja sig med att taga vindfällen, och att det fullt tillfredsställer de trängande behofven – då är det ej stöld. På anda ställen finnes ej så ymnigt med vindfällen, och då går det derhän, att en fattig stackare, som fryser, tager växande träd – då blir han tjuf. Jag kan ej tillmäta en sådan vigt åt de betänkligheter, som här framdragits – ehuru vigtiga de än i formelt afseende må vara – att man för deras skull bör åstadkomma en lagstiftning, hvarigenom straffet för mindre tillgrepp kan af så tillfällig anledning blifva så olika, och den som af fortfarande nöd gör sig upprepade gånger skyldig till mindre tillgrepp af träd för ved, kan blifva lika straffad med den som nedhugger träd till större värde för vinnings skull. Om åklagarne icke göra åtal derför, att de icke veta om det tillgripna är värdt 15 kronor, blir följden endast, att brottet blir strafflöst till 20 kronor. Om en person, som blott för att få nödig vedbrand då och då hugger några träd på annans skog, en gång lidit straff, på grund af att det tillgripnas värde öfverstiger 15 kronor, så aktar han sig att riskera det hårda straff, som blifver följden, om han en annan gång tar så mycket, att det åter öfverstiger detta värde. Det är vigtigt att göra en principiel skilnad emellan åverkan och stöld, men jag påstår att i praktiskt hänseende motsvarar Kongl. Maj:ts förslag vida bättre behofvet än Utskottets förslag; och med Kongl. Maj:ts förslag bör icke det fall, att ringare af nöd ursäktade tillgrepp blifva hårdt bestraffade, inträffa, ty Kongl. Maj:ts proposition afser icke att förklara något annat tillgrepp för stöld, än då värdet öfverstiger 15 kronor, och derigenom bortfalla alla småsaker. Det har af den siste talaren blifvit anmärkt, att man i en skrift upplyst, att folk i Norrbotten sagt: "om åverkan betraktas som töld, blifva vi tjufvar allesamman". Det är sant, att sådant yttrats, men detta skedde under förutsättning af bifall till det förslag, som sistlidet år af Riksdagen antogs, och detta afsåg att tillgrepp skulle såsom stöld bestraffas, så snart det stulnas värde uppgick till en riksdaler Nu åter är ifrågasatt, att endast det tillgrepp skulle göras till stöld, som i värde öfverstiger 15 kronor, och förhållandet blir ju då helt olika. Om någon har en koja och behöfver hugga litet ved för nödtvång, går det ej till 15 kronor. Hvad åter beträffar den stora svårighet, som talaren fann deri, at tegogränserna skulle ara svåra tatt bestämma, tror jag, att det redt sig mer och mer och att äfven, i det afseendet ej svårighet möter, om Kongl. Maj:ts förslag antages, ty om ett eller annat träd fälles, gård et ej till 15 kronor, men tager man en hel park, såsom en föregående talare uttryckte sig, så gård det nog öfver 15 kronor, men då bör man också hafva reda på, att man ej hugger på sina egna egor.