| N:o 22 | 26 | Lördagen den 3 April. e. m.. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
Det är verkligen nöden, som tvingar att här göra något; och i praktiskt hänseende motsvarar Kongl. Maj:ts förslag hvad sm behöfves, hvarföre jag, då de juridiska tvifvelsmålen ej äro af allmänt öfvervägande betydelse, och förslaget blifvit af Högsta Domstolen pröfvadt, får anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr von Gegerfelt: Jag vill icke till försvar för
Utskottet åberopa hvad förut yttrats, och något nytt har jag icke att
tillägga, men ja kan icke undgå att taga Utskottet i försvar mot de
anmärkningar, som grunda sig på en fullkomlig missuppfattning. Herr
Hedlund har funnit en våda i att den som tager ljung eller lingon
skulle straffas såsom tjuf. Jag ber honom läsa igenom både Kongl.
Maj:ts proposition och Utskottets betänkande, och han skall då finna,
att det icke är fråga om något sådant. Vidare har Herr Hedlund
funnit en våda för förslagets antagande deri, att egogränserna äro så
obestämda i vissa delar af Norrland, men nu inträffar, att den, som
med fullt god tro, att han varit på egen mark, tagit skog å annans,
ej är hemfallen till annnat ansvar än ersättning, och jag vågar bestämdt
påstå, att om åverkan blir stöld, det icke skall falla någon domare in
att, om åverkan skett af misstag, döma till tjufnadsbrott. Detta
kommer att bero på utredning och omständigheterna. Slutligen ber jag få emot
Herr Waern erinra, att i fråga om vindfällen ingen skilnad finnes emellan
Kongl. Maj:ts proposition och Utkottets förslag. En oegentlighet
härutinnan vidlåder begge förslagen. Sådant tillegnande blir åverkan.
Vid förra riksdagen gjordes både skilnad emellan torra vindfällen och
icke torra. På skäl, som jag gillar, och i följd af Högsta Domstolens
anmärkningar, ansågs denna skilnad ohållbar.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr vice
Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande yrkanden,
nemligen 1.o att den förevarande pragrafen måtte bifallas, 2:o af Herr
Ribbing, att Kammaren, med afslag å Utskottets förslag i nu
förevarande del, skulle antaga det förslag till förändad lydelse af 1 och
2 §§ i 20 Kap. Strafflagen, som han i sin reservation afgifvit, och
hvilket förslag lydde sålunda:
1 §. Tillgriper man olofligen hvad man vet höra annan till,
penningar eller gods, ehvad det är löst, eller genom tillgreppet afsöndras
från fast egendom, i uppsåt att sig eller annan det tillegna; och går
det öfver 15 riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i högst 6
månader, der ej annorlunda här nedan stadgadt är, eller gerningen är
såsom annat brott efter denna lag straffbar.
2 §. Går värdet ej öfver 15 riksdaler, och är gerningen ej utmärkt med sådan omständighet, att den ändock, efter thy i 7, §0 eller 12 § sägs, för stöld anses skall, eller såsom annat brott efter dennalag straffas; då kallas den snatteri; och vare straffet böter, högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.
samt 3:o att den ifrågavarande §:n måtte afslås. Härförutan hade åtskillige ledamöter yrkat bifall dell den motsvarande §:en i Kongl.
