Går värdet ej öfver femton riksdaler, och är gerningen ej utmärkt med sådan omständighet, att den ändock, efter ty i 7, 10 eller 12 § sägs, för stöld anses skall: då kallas den snatteri; och vare straffet derå böter, högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.
§ 2. Den som å skog ellermark, deri han ej eger del eller den han ej innehafver eller eger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt att trädet eller något deraf sig eller anan tillegna eller, i sådant uppsåt, olofligen tager, af växande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, olon eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, straffad såsom för stöld, der värdet går öfver femton riksdaler.
§ 16. Den som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring deraf, skall, med afseende å värdet af det hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 §; are ock lag som i 10 eller 11 § sägs, der han förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill begått.
3 §. Fäller, syrer eller bläcker man olofligen träd å annans skog
eller mark, i uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna,
eller tager olofligen der växande gräs, torf, eller, af växande träd, ris, gren,
näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter, varde, ehvad han det
bortfört eller ej, straffad för åverkan, der ej efter 20 Kap. gerningen skall
såsom stöld eller snatteri anses; och vare straffet böter, högst ett tusen
riksdaler, eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande: då m å till straffaarbete i högst ett år dömas.
§ 4. Tager man olofligen vindfälle eller ris, gren eller annat sådant, som ej till bruk uphugget eller beredt är: straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.
Justitierådet Lindhagen anförde: Vid föredragning af Riksdagens vid sist förflutna riksmöte beslutade förslag till författning i ämnet yttrade jag bland annat: "I ett land så uppfyldt af skogar, som Sverige fordom var, rotfäste sig lätt den föreställningen, att skogen, som var långt mer än tillräcklig för allas behof, också var allas tillhörighet, derifrån hvar och en kunde opåtaldt hemta hvad för honom i den vägen tarfvades. Under tidernas lopp minskades skogarne, medan folkmängden och behofvet af skogsalster tillväxte. Skogen blef alltmera föremål för enskildes
eganderätt, och denna rätt fick för dess innehafvare allt större betydelse.
