Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1875 prop 14.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14

På senaste tiden hafva skogsalstren stigit i värde med en hastighet, hvartill man förut icke kunnat ana. Skogsegarnes anspråk på skydd hafva till följd häraf än mera stegrats; och äfven Kronan har allvarsamt börjat taga vara på sin skogsegendom."

"Men under allt detta har det uråldriga föreställningssättet om skogen såsom en allas tillhörighet segt vidhållit sig och endast mycket långsamt gifvit vika. Den tid ligger oss temmeligen nära, då man ganska allmänt ansåg Kronans skogar, ja till och med härads- och sockenallmänningarne såsom marker, der man borde opåtaldt få taga virke till sin nödtorft, samt straffbestämelserna för åverkan å sådana marker endast såsom polisbud. Ännu i denna dag betraktas det snart sagdt af hvar man såsom lofligt att tillegna sig åtskilliga skogsmarkens alster af mindre betydelse såsom vilda bär och örter, mossor m. m.; och gränsen mellan hvad här må anses lofligt eller olofligt ställer sig olika efter olika bildningsgrad och efter mera eller mindre ymnig tillgång på skogens alster."

"Vid sådant förhållande bör enligt min tanke lagstiftaren icke framgå annat än med yttersta varsamhet. Skogsegarens billiga anspråk på skydd för sin egendom måste tillfredsställas, men å andra sidan bör befolkningens uppfattning angåendehvad som är rätt eller orätt icke alldeles lemnas utan afseende. Vore här fråga endast om en moralisk slapphet hos befolkningen, en af egennytta framkallad förvildning i tänkesättet, så funnes ingen anledning för lagstiftaren att gifva vika. Men den hos befolkningen allmänt inrotade föreställningen att skogsåverkan ej är samma vanärande handling som stöld härflyter icke, annat än hos ett jemförelsevis ringa fåtal individer, från nämnda orena källa, utan är en qvarlefva af ett uråldrigt åskådningssätt, som haft och i viss mån ännu har sin naturliga och berättigade förklaringsgrund. Också har man i andra länder, äfven sådana der skogen till stor del är föremål för odling, såsom Frankrike och Tyskland, bibehållit skilnaden mellan skogsåverkan och stöld; och endast exemplet från våra grannriken Danmark och Norge har åberopats till stöd för ett motsatt förfarande. Det vill ock synas som skulle tillfredsställande skydd för skogen kunna äfven hos oss åstadkommas utan att i lagen göra skogsåverkan till stöld, om också för sådant ändamål straffbestämmelserna för åverkan skulle behöfva mer eller mindre skärpas, och det förtjenar otvifvelaktigt att tagas i allvarligt öfvervägande, huruvida ej ett sådant förfarande är att föredraga."

"Vill man åter ovilkorligen fasthålla dervid att skogsåverkan skall enligt lagen betraktas och straffas såsom stöld, lärer väl sådant dock icke böra ske annat än i de fall då åverkan antagit sådana dimensioner att

ett groft ingrepp i eganderätten derigenom åstadkommits; men detta kan

3
Bih. till Riks Prot. 1875. 1 Saml. 1 Afd. 5 Häft.