Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 79 __ __ _, _ Statsverkspropositionen. (Forts.) Det forhallandet maste jag betrakta såsom ett tecken på att den ljusning ikonjunkturerna, som man kunnat iakttaga, nu också mera på allvar börjar påverka våra arbetslöshetssiffror. J ag" kan inte sluta mitt anförande här utan att beröra en annan synpunkt, som sarskilt herr Bagge fäste mycket stor vikt vid. Om jag skulle sa.mman- fatta herr Bagges tal, kunde jag väl helt enkelt göra det på det viset, att herr Bagge v_1ll, att man skall återgå till systemet för bekämpande avarbetslösheten precis sådant det var, innan de senaste förändringarna vídtogos. Alla de förändringar i systemet, som skedde under föregående riksdag, skola, enligt hans mening, försvinna igen. Detta kan, såvitt jag kan förstå, anses varasammanfattningen av herr Bagges program för kampen emot arbetslösheten i vårt land. Men det var alldeles särskilt ur konjunkturförbättringssynpunkt, som herr Bagge vände sig emot att man överhuvud taget hade någon annanhjälpform än arbetslöshetskommissionen, d. v. s. att staten anslår pengar för arbeten på den öppna arbetsmarknaden. J a, det är för tidigt ännu att på säkergrundval diskutera verkningarna av den arbetslöshetspolitik, som har förts så att säga direkt genom regeringens försorg, ty materialet föreligger tyvärr inte så klart ännu att man med någon behållning kan diskutera den politikensverkningar särskilt ur arbetslöshetssynpunkt. Man torde i alla fall kunna säga, att det finns en post, vars verkningar man åtminstone till en viss grad kan bedöma, och det är den s. k. låneposten på socialdepartementets stat. Man kan naturligtvis säga, att verkningarna även där inte ha varit stora. Det rör sig nämligen endast om cirka 4,000 arbetare, som blivit räddade frånarbetslöshet på grund av ingripanden till hjälp åt vissa företag, vilka eljest hade fått nedläggas eller i varje fall väsentligen inskränka sin drift. Vi komma väl en gång, förmodar jag, att närmare få pröva hela denna verksamhet, och jag skall inte taga upp någon diskussion därom nu, men jag vill konstatera, att för en kostnad av omkring 1,000 kronor per arbetare hava över 4,000 personerkunnat räddas från arbetslöshet. J ag hoppas naturligtvis - jag kan inte åtaga mig någon garanti i det avseendet _ att företagen också blivit räddade för framtiden och att man genom denna insats har undvikit arbetslöshet för en längre tid framåt för ett stort antal människor. Skulle den optimism, som jag härvidlag ger uttryck åt, visa sig ha varit befogad, när vi träffas igen om ett par år, menar jag, att den hjälp, som på detta sätt lämnats, är den billigaste formen av arbetslöshetshjälp som överhuvud taget de svenska statsmakterna tillämpat. Den är inte mycket mer betungande än vad ett vanligtkontantunderstöd skulle ha varit, därest de vid ifrågavarande företag anställda skulle ha åtnjutit kontantunderstöd under ett år t. ex., och som sagt hoppas jag för min del, att det skall visa sig, att företagen i fråga tack vare dessa insatser från statens sida hava kunnat beredas den lättnad, som de behövt få för att kunna reda upp sina förhållanden under krisperioden. När vi av riksdagen begära, att föregående års arbetslöshetspolitik skall fullföljas, så sker det ifrån en mycket, mycket enkel utgångspunkt, som jag förstår, att herr Bagge inför sina lärjungar kanske inte är benägen atttillmäta någon större betydelse men som för mig i varje fall är av avgörande vikt, och det är det faktum, att även om konjunkturerna ha vänt, så hade vi vidårsskiftet över l69,000 arbetslösa människor i detta land. Av dessa 169,000arbetslösa ha endast 37,000 kunnat hjälpas genom arbete. Det skall vara en synnerligen lysande konjunkturutveckling, som skall kunna medföra, attsamtliga dessa arbetslösa skola under loppet av nästa budget?rkunna återföras 1 normalt arbete. Då menar jag _- precis som vi påvisade 1 fjol -- att_så länge som vårt näringsliv inte är i stånd att bereda sysselsättning åt människorna 1 vårt land, så länge finns det tillräckliga motiv för det svenska samhället att
