Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


80 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) som den bästa formen för dessa människors försörjning söka bereda demarbete. Herr Bagge betraktar ju detta såsom rent av en sooialisering, och jag känner ju till det talesättet, men man kan ju ställa olika anspråk på ensocialisering. Jag kan förstå, att detta för en högerman kan anses tillräckligt, men för en socialist tror jag knappast det kan framstå såsom något allvarligaremenat steg i riktning mot en socialisering. Ty vad gäller det för slags arbeten? Jo, vi låta bygga kanslihus, vi bygga telegrafbyggnader, vi bygga om ettlantmäterihus och ett landsstatshus, vi bygga skolor här och där, vi byggavattenoch avloppsledningar m. m. Men alla dessa behov komma ju så småningom att bli tillfredsställda. Den sortens arbeten kunna ju helt enkelt inte fortsätta hur länge som helst, och jag kan därför inte förstå, hur man kan vilja driva den satsen. att denna art av arbeten i vår arbetslöshetspolitik skulle kunnafortsätta hur länge som helst. Jag begär ju inte, att alla herrarna här skola tro mig, men det är ju så, vilken regering som än sitter, att regeringen är mer eller mindre bunden av tradition, av gamla vanor, och det gör, att till och med den här regeringen tager sig friheten att pröva förslagen, innan den bifaller eller eventuellt avslår dem. Det tror jag, att regeringen kommer att fortsätta med även i framtiden. Kommer man med alldeles uppenbart orimligaanmälningar om behov, som tydligen äro konstruerade, tror jag, att vederbörandeförslag mycket snart skola bliva tillbakavisade. Man skall därför inte ur sådana synpunkter överdriva de risker, som det här kan bliva fråga om. Det är ju inte min uppgift att till behandling upptaga de mera allmänna synpunkterna på dessa ting, men jag tror, att man-lugnt kan konstatera, att det, tack vare riksdagens beslut i fjol, vilket jag naturligtvis hoppas skall komma att fullföljas under innevarande riksdag, har skapats en ny tillförsikt bland många tiotusentals, ja kanske något hundratusental av de människor i detta land, som varit hårdast pressade av krisens tryck. Jag vågar göra det påståendet, att den gärningen, att på det sättet hava skapat lugn eller åtminstone ett visst litet mått av tillfredsställelse blandkrisens hårdast drabbade offer, är en lika god fosterländsk gärning som den de herrar skulle utföra, vilka tillhöra bekämparna av denna arbetslöshetspolitik. Under detta anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagitledningen av kammarens förhandlingar. Herr Nylander: Herr talman! Det beslut, som vid föregående årsriksdag fattades på regeringens förslag angående värnpliktsövningarnasinskränkning, har hos alla för vårt nationella oberoende ansvarskännandebefolkningslager i vårt land frarnkallat den djupaste misstämning och givit anledning till välgrundad kritik och många bekymmer. Det är för den skull glädjande att finna, att samma regering för nästkommande budgetår föreslårVärnpliktskontingentens uttagande och övande i den utsträckning, som förutsättes igällande värnpliktslag. Men även om regeringens omvändelse i denna fråga är glädjande, så måste det ändock framhållas, att icke genom denna förändring tillidet bättre kan avhjälpas eller överbyggas den lucka i vår försvarsorganisation, somförorsakats genom det olyckliga beslutet vid förra årets riksdag. Jag skulle kunna inskränka mig till att påminna om de allvarliga betänkligheter ocherinringar, som förra året framfördes från dem i denna kammare, vilkaalltjämt våga tro och hoppas på vårt lands oberoende och som för den skull icke tveka att bära tunga bördor för vårt försvar _ trots alla de underminerande och nedbrytande meningsyttringar, som få driva sin propaganda mitt ibland oss. Och jag vill här endast fastslå, att de årsklasser som nu fåttotillräck