Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 81 _ _ _ Statsverkspropositionen. (Forts.) l1g utbildning komma att för en lång följd av år framåt, så länge de tillhöra de mobiliserbara årsklasserna, utgöra en svaghet i vårt försvar, en svaghet som tyvärr icke kan bortelimineras genom den nu föreslagna återgången till normal utbildning enligt 1925 års härordning. Tvärtom komma de tre avinskränkningarna berörda årsklasserna, nämligen 1931, 1932 och 1933, attrepresentera mindervärdiga länkar i kedjan av svenska män och soldater. Den enda utvägen att upphjälpa bristen vore att i år genom särskilda åtgärder bereda utbildning för de kontingenter, som genom förra årets åtgärd gått miste om densamma. Även i andra avseenden återstår mycket, ja alltför mycket för att man skall kunna tala om en verklig omvändelse till det bättre hos regeringen. Vad först organisationen beträffar, måste det tyvärr konstateras, att inga åtgärderföreslås för uppsättande av den i 1925 års härordning ingående reservstaten.Medan de i samband med samma härordnings genomförande uppkomnaövergångsstaterna hitintills givit tillgång till en avsevärd reserv av väl _utbil- dade och rutinerade officerare och underofficerare för uppsättandet av olika truppförband vid mobilisering, så ha, på sätt generalstabschefen i avgivet yttrande nyligen framhållit, dessa övergångsstater numera minskats i sådan grad, att redan från och med ingången av år 1935 befälsbrist måste uppstå i händelse av mobilisering. Jag har för min del särskild anledning attomnämna och beklaga de uteblivna åtgärderna beträffande reservstaten, då jag sedan flera år tillbaka haft klart för mig reservstatens betydelse icke endast för mobiliseringsmöjligheterna, utan även för förbättrandet avbefordringsförhållandena inom armén. Genom 1925 års beslut om överföring tillövergångsstat av ett stort antal officerare och underofficerare åstadkomsvisserligen på en gång en betydande föryngring i befälskadrarna, därigenom att överföringen huvudsakligen omfattade de äldsta officers- ochunderofficersgraderna, men denna engångsföryngring verkar nu fullständigt hämmande i befordringshänseende för allt befäl i medelåldern. Vid 1931 års riksdag väckte jag i känslan härav motion om åtgärder för reservstatens återuppsättande och samtidigt förslag om en slags förtidspensionering, allt i syfte att dels stärka tillgången på rutinerat befäl vid mobilisering, dels upphjälpabefordringsmöjligheterna, och jag vill erinra om ett statsutskottsuttalande, däri det hette att »utskottet förväntade emellertid att för den händelse det skulle visa sig önskvärt att återbesätta reservstatsbeställningarna eller i övrigt vidtagaåtgärder i av motionären angiven riktning framställning i sådant hänseende komme att göras oberoende av, huruvida den försvarskommissionenanförtrodda utredningen hunnit avslutas». Jag får emellertid konstatera, att ännu ingenting har åtgjorts i detavseendet av någon av de därefter fungerande departementscheferna. Ettbetydande antal äldre löjtnanter och sergeanter äro genom 1925 års härordning ställda inför utsikten att aldrig kunna erhålla lön som kapten, resp.fanjunkare. År efter år ha dessa hoppats på en åtminstone tillfälliglöneförbättring, men någon förståelse härför har hitintills inte förefunnits i riksdagen. Jag vågar i detta avseende hoppas på en gynnsammare inställning till denna fråga, då den, som jag hoppas, åter kommer fram till årets riksdag i form av motioner. Anmärkningsvärt är även, att arméns övningsanslag icke föreslagits tillsådant belopp, att fälttjänstövningar ens i arméfördelningsförband kunnaförekomma. Departementschefen motiverar uteslutandet av anslaget med de »nu- varande statsfinansiella förhållandena». Jag vill erinra om vilken betydelse ur utbildningssynpunkt som dessa fälttjänstövningar ha för allt befäl. De Första kammarens protokoll 1984. Nr 3. 6
