Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 87 Statsverkspropositíonen. (Forts.) från vissa håll, som om man vore alldeles tvärsäker på att just så och så skall försvaret för framtiden organiseras. Man talar, som om man skulle behålla den gamla organisationen till lands och vatten, men samtidigt bygga ut den med en mycket stor organisation för luften. Jag skulle tro, att omherrarna talade ingående med folk, som mycket noga deltagit i behandlingen av dessa problem, så skulle dessa människor kunna ge herrarna åtskilligatankställare. För det första den tankställaren, att det finns en ekonomisk ram, utöver vilken man inte utan svårighet kan komma, och att det gäller att inom denna ekonomiska ram finna den bästa användningen för medlen och denstörsta effektiviteten. Detta måste i sin ordning innebära, att gammalt får vika för nytt. Då kan det inte vara en rimlig försvarspolitik att under de år, då man utreder, hur det i detta avseende skall bli, göra betydande utgifter påområden, där man kanske sedan finner, att man bör begränsa utgifterna för att i stället förlägga dem till områden, där man ur försvarets synpunkt kan vinna större effektivitet. Men tillfället är olämpligt också ur den synpunkten, att skulle man ålägga staten utgifter av detta omfång nu, så måste det helt sannolikt ske påbekostnad av statens möjligheter att bispringa folklager, som befinna sig isvårigheter. Och ni, mina herrar, som speciellt framträda som försvarsvänner, tro ni, att det skulle vara ett lämpligt sätt att bidraga till att odla enspirande försvarsvilja inom vårt folk? Jag tror det för min del icke. Jag tror det så mycket mindre, -sedan jag hört fortsättningen på herrNylanders tal. Han sade i början av sitt anförande någonting mycket vackert om villigheten att bära bördor för försvaret. Men han gnällde förskräckligt i slutet inför utsikten att få bära litet ökade bördor för de behov, som detallmänna har. Detta rimmar inte riktigt med vartannat. Här har också förts på tal landsorganisationens uppmaning till arbetarna att icke köpa tyska varor. Jag vill inte undandraga mig att yttra. några ord även i denna sak. Detta kunde ha varit överflödigt, då genom utrikesministern regeringens uppfattning givits offentligen till känna. För envar bör det vara klart, att utrikesministern icke gjort sina uttalanden utan att därom påförhand ha underrättat sina kolleger i regeringen och överlagt i första hand med statsministern. Jag har offentligen uppmanats att bekräfta, att dettasjälvklara förfarande iakttagits. Jag har avböjt av tvenne skäl. Dels ville jag icke bidraga till att skapa den föreställningen, att uttalanden av enregeringsmedlem behöva offentligen konfirmeras av statsministern för att betraktassåsom uttryck för regeringens uppfattning. Dels ansåg jag det icke vara till gagn för landet, att diskussionen i saken onödigt förlängdes. Om regeringens uppfattning rörande varuutbytet med Tyskland kan man finna besked i ett yttrande av mig i andra kammaren redan den 20 mars 1 fjol. »l fråga om vårt förhållande till Tyskland liksom till andra länder eftersträvar regeringen», yttrade jag då, »att få till stånd avtal, sommöjliggöra ett så fritt varuutbyte som möjligt.>> Det har icke, sedan detta yttrande fälldes, inträffat någonting, som kunnat föranleda mig att ändra mening -1 denna punkt. De officiella relationerna mellan stater och regeringar kunna inte göras beroende av vilken politisk riktning eller vilket parti som rider för rusthållet i det -ena eller andra landet. Jag konstaterar, att man icke på något håll satt i fråga, att Sveriges förhållande till Tyskland skulle bli ett annat än dettidigare varit. J - Det är ett orimligt krav, att en regering skall kunna förhindra enskilda och grupper att giva uttryck åt sina sympatier och antipatier även inför sådant, som sker i andra länder. Det bör vara lätt att förstå, om socialdemokrater