Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


88 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) känna behov av att protestera mot förföljelser på socialdemokrater, eller om den internationella fackföreningsrörelsen icke stillatigande åserundertryckningsåtgärder mot fackföreningsrörelsen. l ett demokratiskt land tillhörrätten till manifestationer av denna art de medborgerliga rättigheterna. Anspråk från annat håll om intrång i dessa rättigheter måste tillbakavisas. Å andra sidan kan man begära, att enskilda och grupper vid demonstrerandet av sina meningar taga skyldig hänsyn till den politik, som statsmakterna anse sig böra föra. För min del skulle jag tro, att den upprördhet, som har framträtt i denna punkt, på sina håll mindre har varit dikterad av omsorgen om det godaförhållandet till Tyskland än förestavad av en nästan för långt gående lust att vid alla tillfällen hacka på fackföreningsrörelsen. Vi ha mött denna lustockså i uttalanden på andra punkter i dag. lngen förnekar, att inom den svenska fackföreningsrörelsen från enskilda grupper har förekommit sådant, som icke kan försvaras och som icke får tolereras, som måste bort på det ena eller andra sättet. Men det är en orättvisa mot denna stora rörelse, när man så generali- serar, som om hela fackföreningsrörelsen vore ansvarig för och rentav stode bakom ett sådant ofog. Man kommer aldrig till rätta med de problem, som här anmäla sig, om man inte vill bemöda sig om att förstå den svenskafackföreningsrörelsen, förstå dess betydelse för samhällslivet, förstå dessförtjänster under många år av organisationsarbete. Om man fortsätter en kritik från oriktiga utgångspunkter och där orätten är uppenbar, då skapar man onödiga motsatsförhållanden, och då förhindrar man också den naturliga utveckling, som borde kunna leda till att samhällets intressen i. lagstiftningen få denutformning, som de böra få, under ett fullkomligt öppet och förtroligt samarbete med fackföreningsrörelsen själv. Jag har inte anledning att gå in på andra i dag berörda punkter. Som jag redan har sagt, ha dessa behandlats tidigare från regeríngsbänken. Jag vill endast till sist uttala den förhoppningen, att sedan det nu visat sig, att de våldsamma anklagelserna mot fjolårets beslut icke kunna upprätthållas, man därav skall draga den naturliga slutsatsen, att det i år bör kunna bli enstarkare samling än i fjol omkring nödvändiga beslut i riksdagen för att ge åt de tyvärr alltjämt så oändligt många hjälpbehövande det stöd, som är nödvändigt, och som de ha rätt att begära. Jag hoppas att årets riksdag skall givamedborgarna ett nytt bevis på statsmakternas vilja till omvårdnad, och att en starkare samling kring detta beslut skall kunna läggas till basis för arbetet på vårt lands uppbyggande efter krisen och på stärkandet av dendemokratiska ordning, som alltid är i fara, där folket lever under trycket av olidliga förhållanden och där folket icke har tillräckligt förtroende för statsmakternas vilja att betrygga dess möjligheter att leva. Herr Forssell: Herr talman! Jag tillåter mig att en stund tagakammarens tid i anspråk för att i någon mån granska de offentliga stödåtgärder, som förekomma under nuvarande kristid, och jag börjar då med dearbetslöshetsåtgärder, som närmast föreligga. Det är ju från alla sidor erkänt, att det är önskvärt, att stödet åt dearbetslösa i första hand ges efter arbetslinjen. l sammanhang med förhållandena på arbetslinjen stå i mycket hög grad förhållandena på den friabyggnadsmarknaden, varför den nuvarande byggnadskonflikten och dess lösning har ett mycket stort intresse förarbetslinjens fortsatta användning. Jag vill då såsom en allmän anmärkning mot den gängse uppfattningen om den nuvarande byggnadskonflikten säga, att det år ett misstag att tro, att det år de högtuppskruvade timlönerna och ackordlönerna, som äro den väsentliga olägenheten.