Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 89 Statsverksproposítionen. (Forts.) Så är det åtminstone inte om man ser saken ifrån det allmännas synpunkt. Den största olägenheten av den regim, om vilken man nu strider inombyggnadsverksamheten, har blivit aokordsarbetena i och för sig. Tillämpníngen av ackordsarbetena har drivits därhän, att de ha blivit en död hand påbyggnadsverksamheten. Det har gått dårhän, att det praktiskt taget är ogörligt att följa teknikens utveckling inom byggnadsverksamheten, och detta såväl i vad den rör nya byggnadmaterial som nya arbetsmetoder. För varje nytt byggnadsmaterial, för varje ny arbetsmetod skall det tagas uppackordsförhandlingar, och dessa resultera nästan alltid i att förtjänsten av denförbättrade anordningen eller den förbättrade metoden stannar i ackorden. Därmed kommer intresset på alla håll för att taga byggnadsteknikens framsteg ianspråk att i hög grad avtrubbas, många gånger att alldeles förintas. Detta resultat, att byggnadsteknikens framsteg på det sättet bromsas eller fördärvas, medför mycket större skada än de höga lönerna. Jag kan som ett ringa exempel för att illustrera dessa förhållanden påpeka de standardhus, som för närvarande i ganska stor utsträckning byggas under Stockholms stads regi. Stockholms stad har där lyckats få speciellaarbetsförhållanden, så att de, som skola ha husen, i mycket hög grad själva bygga dem. Man frågar sig då: hur kommer det sig, att denna hustyp inte också användes i den fria arbetsmarknaden? Jo, där blir det inte lönande påsamma sätt som för dessa människor, vilka bygga husen själva, därför attackorden för dessa standardhus, som till stor del göras på fabrik och kunna sättas ihop av den enklaste grovarbetare, äro så höga, att det inte blir någonväsentlig skillnad mellan kostnaden för ett sådant hus och ett, som snickras ihop på platsen. Här ha vi således en för oss utomordentligt betydelsefull åtgärd,betydelsefull för vår bostadsfråga, som har förkvävts genom det florerande ackordssystemet. Samma sak hör man överallt. Det har gått därhän, att för en svenskbyggnadstekniker är det knappast av någon särskild betydelse, att han är skicklig i sitt yrke. Han skall kunna ackordsprislistorna, det är det, som är avgörande för byggets planerande och anordnande. Att taga teknikens framsteg i sin tjänst lönar sig inte, och 'följaktligen bli de praktiskt utövande byggmästarna och entreprenörerna likgiltiga för att utnyttja de mycket stora möjligheter, som i synnerhet på senare tid ha kommit fram inom byggnadsteknikens alla områden. Detta är någonting, som utgör en utomordentlig fara för det allmänna. Det kan inte repareras genom ett nytt avtal, där ackordsprislistorna förbättras, samtidigt med att de bli lägre, ty även om i dessa ackordsprislistor skulle inflyta den nuvarande byggnadsteknikens vinningar, så komma för varje dag nya metoder och nya material, som inte finnas med i ackordsprislistorna, och då ha vi hela denna upprivande strid tillbaka igen, som hittills har slutat med att alla framsteg ha strypts, och som med ganska stor visshet kommer att göra det också i fortsättningen. Det är särskilt för oss av utomordentlig betydelse att få dessa förhållanden på byggnadsmarknaden ordnade, därför att byggandet för oss med våra klimatiska förhållanden är så särskiltbetungande. Jag kan som en enkel illustration till detta berätta, att jag häromdagen från en holländsk kollega, med vilken jag hade tillfälle att resonera härom, fick den upplysningen, att holländarna i allmänhet bygga sina bostadshus med väggar av precis hälften så hög isoleringsförmåga som vi ha här. Detta kostar penningar, och för att kunna konkurrera med folk, som ha sådanabostadsförhållanden, måste vi anstränga oss till det yttersta att utnyttja allt vad tekniken kan ge oss för att få våra byggnader billigare.
