96 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) sitt skötebarn en enskild klass eller en särskild näring. Om en sådan därtill från två eller flera håll utsättes för skarp konkurrens om den stödjandeverksamheten, så gå de ekonomiska föresatserna i kras och .skattebetalarna få fylla sin uppgift - att betala! Herr Hamrin: Herr talman! Jag beklagar, att jag nödgas besvärakammaren med att åhöra några korta repliker, närmast riktade till herrfinansministern. Det är, herr talman, alltid mycket intressant att i riksdagen höra påstatsrådet Wigforss. Det påminner om sol och sommar, om sjungande lärkor och klar sikt. Allting blommar och är härligt; det är ingenting som geranledning till missmod. Men när samme finansminister sitter vid sitt bord_uppe i Storkyrkobrinken, är det i alla fall understundom så som om han gripes av några dystra aningar och skriver ned något uttalande, som går i alldelesmotsatt riktning. Så var det i fjol, när finansministern hade sitt verk fullbordat _ jag har redan erinrat därom - och han talade då om att vi få ickelättsinnigt se på den lånepolitik, som herr finansministern själv var med om attlivligt förorda; och precis likadant är det i år, att finansministern antyder att vad han sagt i statsverkspropositionen kan ge anledning till just sammareflexioner. lngen kan vägra, säger statsrådet, att övertänka vad som skall ske, om produktionsförmågan nedsättes, men så tröstar finansministern oss med att tidpunkten för att överväga detta är icke kommen ännu. Låt oss icke tala om sänkt standard, icke om sänkta utgifter och icke om att spara, utan låt oss se tiden an och se, om vi behöva göra det någon gång! - Ja, herr talman, jag har drivit affärer under en lång följd av år, och jag har talat med ofantligt många människor och haft överläggningar i ekonomiska frågor. Jag har mött dem som varit sangviniska och förhoppningsfulla, och jag har sagt dem, att de skola tänka på sin framtid, då växlarna förfalla, och icke skriva påskuldförbindelser eller skriva på löneansökningar så lättvindigt, ty de skola betalas. Många ha ej velat lyssna till det talet, men jag har en lång och rik erfarenhet om hur det gått för dessa, som på lättvindigt sätt skrivit under sinaskuldförbindelser. Nu tröstar oss finansministern med att vi stå inför en begynnandekonjunkturförbättring. Jag hoppas det livligt, mer än någon annan, ty om vi icke göra det, förstår jag icke, vart det skall taga vägen. Men vad skall man få för uppfattning om regeringens tankar, när man för en stund sedan lyssnade till vad socialministern sade? Han nämnde, att man måste tänka sig enlysa_nde konjunkturutveckling, om arbetslösheten skall kunna försvinna.Socialministern räknade dock med en betydande arbetslöshet i fortsättningen. Är det då verkligen meningen, att vi skola fortsätta med attlåna pengar på det sätt, som nu ifrågasättes i stor utsträckning? Jag ger socialministern rätt i - det berörde jag för resten redan för två år sedan, då jag i en annanegenskap had_e tillfälle att tala i denna kammare _ vad socialministern pekade pa, nämligen den pågående rationaliseringen och svårigheten att ifortsättningen kunna pa samina område som hittills sysselsätta ett lika antalmänniskor. Det li_gge_r ju sa nära till hands för mig, herr talman, att peka påförhallandena i min egen hemstad. För _min del är jag övertygad om, och jag har stod för detta mitt uttalande,.när jag säger, att det finns väl ganska liten möjlighet att sysselsätta så många arbetare i den industri, jag närmast åsyf- tar, som vi gjorde före kriget eller när vi hade högkonjunktur. Så är det på olika omraden. Jag yttrade fran den platsen vid det åsyftade tillfället för hia ai sedan: Vad ha vi for garanti, att vårt land skall kunna överhuvudtaget salja sa mycket varor ut över världen som vi hitintills gjort? Nej, ingen!
