4 Nr 10. Lördagen den 17 februari. omf¿,b,,¿m,,,_ Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, ,-¿lm;,,g; 1 anledning av väckt motion om förbud mot rökning 1 riksdagenssammanríksdaqena samman- trädeeaalar. trädessalar. l en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för behandling hänvisad motion, nr 285, hade herr Lindhagen hemställt, attriksdagen eller åtminstone första kammaren ville såsom tillägg till sinaordningsstadgar föreskriva förbud för rökning i riksdagens sammanträdessalar, för vilket ändamål de än användes. Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunderhemställt, att förevarande motion ej måtte till någon första kammarens åtgärdföranleda. Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har upplevat en indiansommar av liberalismens herravälde inom riksdagen, då så kallade kulturfrågor också voro en angelägenhet, med vilken vi spädde ut våra materiella omsorger. Sedan dess har humanismen trängts tillbaka av materiens framträngande och den hänsynslöshet, som den skapar även i människornas hjärtan och sinnelag. Ett sådant gissel är det s. k. missbruket av tobak. Jag vill fästa uppmärksamheten på att även den nuvarandeparlamentarismen här i Sverige nyligen har utgått från en sådan utgångspunkt. 1912beslöt riksdagen enhälligt på förslag av mig, att regeringen borde beivramissbruk av tobaksrökning och annat tobaksbruk genom upplysningsverksamhet, vilket ju är det verksammaste medlet, på samma gång det också är det minst verksamma, där det inte finns vilja att tillägna sig en sådan upplysning. Det blev naturligtvis föga av detta beslut. Det interpellerades, petitionerades och sprangs i trapporna hos regeringen, men byråcheferna, kanske med cigarr i munnen, lade skrivelsen på hyllorna. Då återkom motionären i riksdagen 1929 gled samma sak; och vi fingo åter ungefär samma beslut av en enhälligriksag. Det ligger således ändå gömt i vårt medvetande, att här är det fråga om något okultiverat, som vi för att rädda ras och kultur måste sätta en viss dämpare för, ett: hitintill i varje fall och icke vidare. Riksdagen gick 1929 så långt, att den på förslag av lsrael Holmgren tillade, att det skulle inte blott bli en upplysning, som skulle söka förmå individen att frivilligt avhålla sig från missbruk av tobak, utan det borde ock bli en utredning om de skadliga verkningarna; således också en vetenskaplig utredning. Nu ligger även den rikdagsskrivelsen, förmodar jag, och sover sin Törnrosasömn där uppe, liksom 1912 års riksdagsskrivelse gjorde. J ag har inte börjat att springa itrapporna ännu, ty jag har haft så många andra att springa i, men jag skall göra det nu efter det beslut, som kammaren i dag kommer att fatta i detta ärende. Den här gången har jag emellertid för att vinna något inskränkt någraspecialyrkanden, varmed jag besvärade kammaren 1931, väsentligt. Jag har nämligen frångått frågan om svenska folket, ty därom ligger ju redan en riksdagsskrivelse. År 1931 begärdes i riksdagens lokaler i allmänhet rökfria utrymmen för dem, som vilja skriva, läsa och äta utan rökning o. s. v. l dessa lokaler skulle det emellertid enligt den nu väckta motionen tills vidare vara tillåtet att röka. Men att det i våra större samlingssalar skulle vara förbjudet att röka såsom en helig lag tycker jag inte är för mycket begärt. För att kunna komma till det resultatet har jag åberopat, att inom enskilda organisationer, som ha samlingssalar, såsom konserthuset, musikaliskaakademien, Auditorium, vetenskapsakademien, de kristliga föreningarna för unga män och kvinnor o. s. v., gäller överallt förbud att röka, för vilket ändamål
