Lördagen den 17 februari. Nr 10. 5 Om förbud mot rökm'ng 2' riksdagens sa-nzmanträdessalar. (Forts._) lokalerna än användas. Det har visat sig, att det även går för sig att driva partipolitik i sådana salar utan att röka, vilket ju har varit den svårasteövervinnelsen. Det har hållits stora partikongresser både i musikaliska akademien och konserthuset. Och har man sett på maken, det gick mycket bra även för rökare, som ansett det vara omistligt för dem att sitta och överlägga och bolma sin ovana in i ansiktet på kamrater, som ogärna ville veta av det. De som inte kunde hålla måtta fingo gå ned i kapprummet och röka och nöjas med eventuella rökfria beslut. Då tycker man verkligen, att sådana institutioner som riksdagen med sitt riksdagshus och Stockholms stadsfullmäktige med sitt stadshus skulle hylla samma princip, och när deras stora sammanträdessalar användas, för vilketändamål det vara må, skulle vä.l riksdagen och huvudstadens kommun kunna vara lika kulturella som de enskilda, som dock delvis skola gagnera ekonomiskt på uthyrandet av sina samlingssalar. Praktiskt taget avser denna motion således att få till stånd ett förbud mot rökning i riksdagens samlingssalar i allmänhet. l plenisalarna behövs det ju inte något förbud. Varför röka inte herrarna här? J ag har nästan funderat på att om den här motionen avslås såsom obehövlig, skulle jag skaffa mig en cigarrett och sätta mig och röka där uppe för att få se, hur det skulle taga sig ut. Det vågar jag emellertid inte, för jag vet, att herrarnasrättsmedvetande skulle ogilla mitt tilltag i högsta grad. Varför kan då inte dettarättsmedvetande sträcka sig även till de andra samlingssalarna? l utskotten röker man inte. Det är något som säger, att det passar sig inte. Det är ett stycke av den gamla liberala kulturen, som är kvar. Men närstatsutskottet sammanträder på avdelningar, vilket ju är privata sammanträden vid sidan av författningen, då lär man släppa Barrabam lös, åtminstone på vissa avdelningar. En person, som skulle komma till ett sådant sammanträde, sade mig en gång, att han knappast kunde se medlemmarna på den avdelningen i statsutskottet. Nå, det var väl en överdrift, kan jag tro, men man måstetillgripa överdrifter också för att göra saken i och för sig gällande. Nu ha de tidigare motionerna för riksdagens del lett till att det äntligen på ett litet skrivrum härintill satts upp, att >>tobaksrökning undanbedes>>. Man har inte vågat skriva »förbjudes». Så långsamt går den s. k. utvecklingen. Men tro ni, min dam och mina herrar, att detta iakttages? Nej, den somkommit in på sin plats anser det vara sin heliga rätt att röka. Redan den därinskriptionen på en av Riddarholmens pelare av munken från medeltidenangående de sex dödssynderna för svenska folket omtalar ju, att en av dem var contemptus legum, d. v. s. förakt för lagarna. Det kan man se ett exempel på inne i det där lilla undanskymda rummet. Det har till och med gått så långt en gång, att en herre, som bolmade som en f abriksskorsten under högkonjunktur, vände på skylten, medan han rökte. Det är verkligen riktigt svenskt måste man säga. " Nu har ju som jag nyss nämnde riksdagen skrivit och sagt, att dettamissbruk är farligt för de rökandes hälsa, och att det bör bli en populärupplysningsverksamhet och en vetenskaplig undersökning om den saken. Men så har det också betydelse, att det är frisk luft i de lokaler, där man vistas. \V i måste gå ut ibland, säga vi, för att få frisk luft, men skulle man då inte vara angelägen om att i görligaste mån bevara frisk luft i vårasamlingssalar! Det är väl det minsta man kan begära. l all synnerhet som läkare förbjuda personer med svåra katarrer att vistas i rökíga lokaler. När dåpersoner, som äro förkylda och inte själva hemfallit åt det där missbruket, måste vistas i sådana lokaler, måste det väl vara de andras plikt, eller om de inte känna det, borde det väl åtminstone vara fastställt genom lagarna, att man
