Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


6 Nr 10. Lördagen den 17 februari. Om förbud mot rökning i riksclagens sammanträdessalar. (Forts.) inte får förvärra de där katarrerna. Rökarna må själva sköta sig bäst de vilja, men vi andra vilja ha vår hälsa och vår friska luft i fred. Tänk till exempel på hur det är i partilokalen där uppe. De anses ju vara enskilda lokaler och inte riksdagens tillhörighet längre. Jag vet inte, hur det är i de andra partierna. Ha ni något förbud? Mensocialdemokraterna ha haft ett förbud. J ag tyckte, att det var ett oerhört framsteg, men i år har det avslagits, ty beslutet därom ansågs böra upprepas varje år. lpartilokalerna rökes det nu friskt av intellektualister och nykomlingar. De som ha varit med om de här motionerna visa en viss återhållsamhet, menintellektualisterna måste särskilt röka, måhända för att kunna hålla sitt intellekt vid liv, ty det är så överansträngt och uppenerverat. Så ha vi stadshuset. Där rökes det ännu värre, och där har man också börjat att röka vid nämndernas sammanträden; men märkvärdigt nog,förefaller det mig, inte där jag sitter. Det är det enda tillfälle jag vet, då en fullkomlig minoritet får överrösta de andra. Men det är nog på grund av att de förstå, att de i själva verket inte ha rättighet att röka vid ett sådant tillfälle. Nu säger 1934 års utskott förstås, att det instämmer i vad utskottet vid 1931 års riksdag sade, nämligen att det inte har visat sig något behov och inte kan anses lämpligt att stäcka friheten. Vidare yttrades: »Att därvid hänsyn alltid komme att tagas till önskemål, som framföres från av tobaksrökning besvärade ledamöter, torde kunna förutsättas och syntes riksdagen således icke behöva fastställa några regler härom» Aven det åberopar det nuvarande utskottet. Men här har utskottet förbisett, vad saken i själva verket gäller. Det är mindre fråga om någon hänsyn till besvärade ledamöter, fastän det ju kan finnas en del sådana också. Här gäller det en allmän kulturfråga. Jag är så van vid att umgås med rökare, ty jag måste vara närvarande på en hel del ställen, där det rökes, och tar mindre skada av det, ty jag skaffar migersättning genom frisk luft efteråt. Må man ock besinna, vilken otrevlig uppgift det är att tigga sig till rökfrihet. Det dra sig nog de flesta för. Herr talman! På grund av vad jag nu anfört måste jag i alla fall yrka bifall till motionen med den moderata begränsning, som den fått. Herr Velander: Herr talman! Den ärade motionären har enligt egen utsago vid motionens tillblivelse drömt sig bort till en för ett par år tillbaka i en viss samlingssal här i Stockholm omkring honom församlad liten skara, som under devisen »Bort med tobaken» där bidat tidens tecken. Den stimulerande gnista, som herr Lindhagen genom sin motion velat sända den lilla skaran, ärgivetvis uttryck för en synnerligen prisvärd minnesgodhet från hans sida. Dåhärtill kommer, att enligt herr Lindhagens erfarenhet en del intellektualister och andra hans partivänner vid partimöten, förmodligen hållna inomriksdagshusets väggar, ha för sed att hänge sig åt rökning i en sådan utsträckning, att de närmast förete bilden av fabriksskorstenar under en högkonjunktur, är det ju med herr Lindhagens utgångspunkter ganska förklarligt, att denna motion kommit till. Utskottet har emellertid inte haft några med herr Lindhagens jämförliga tråkiga erfarenheter att stödja sig på. För utskottet har det synts. som om rökare och icke rökare skulle trivas ganska bra tillsammans; och i varje fall torde inte rökarna kunna lastas för bristande hänsyn mot de icke rökande. Därtill kommer ju, att denna kammare för endast ett par år tillbaka, så vitt jag kunnat finna, fullständigt enhälligt avvisat en liknande motion. även den