Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


18 Nr 10. Lördagen den 17 februari. Om viss ändring i lagen om arbetarskg/dd. (Forts.) ifrån det att yrkesinspektören på någon viss arbetsplats upptäckt enanordning, som vilken dag, vilken stund som helst kan medföra, att en människa kanske blir lemlästad eller slår ihjäl sig, till dess att förbud för den farliga anordningen slutligen kommer ifrån Stockholm. Jag menar som sagt, att det är ganska orimligt att bibehålla en sådanordning, om det inte är alldeles nödvändigt. Jag vill också fästa uppmärksamheten på att man vid internationellaförhandlingar ansett den ordning, som jag tillåtit mig föreslå, vara rimlig, i det att man ju vid internationella arbetsorganisationens konferens 1920 beslöt rekommendera just sådana bestämmelser, enligt vilka yrkesinspektionenstjänstemän eller andra organ för kontroll över tillämpningen av lagar ochförordningar rörande skydd för arbetare mot olycksfall skola äga befogenhet att i varje särskilt fall föreskriva för arbetsgivaren, vad han har att göra för att iakttaga sina skyldigheter, givetvis med rätt för honom att anföra klagomål. Sålunda gav man vid denna internationella konferens en rekommendation, att det borde vara de särskilda yrkesinspektörerna, icke en central myndighet, som skulle få befogenhet att utfärda förbud. Men i Sverige ha vi denordningen, att dessa ärenden först skola gå till socialstyrelsen. Jag skulle inte ha gripit ordet i detta fall, herr talman, om det inteförhållit sig på det sättet, att olycksfallen i arbete äro så fruktansvärt många, att man verkligen enligt min mening bör snarast företaga alla de åtgärder, som synas skäliga och möjliga för att minska deras antal. Det kan ju inte sättas i fråga annat - och det har inte heller utskottet gjort - än attyrkesinspektörerna i och för sig äro fullt kompetenta till att i de särskilda fallen bedöma, när en sådan anordning bör vidtagas, som bringar en yrkesfara ur världen. Enligt utskottets egna påpekanden har det inte heller i något fall förekommit, att yrkesinpektörs framställning blivit avvisad avsocialstyrelsen, utan det har alltid visat sig, att yrkesinspektören har haft rätt, och så småningom har han då också fått socialstyrelsens konfirmation på sinframställning. Det ligger också i sakens natur, att den, som är på platsen och kan se förhållandena, sådana de gestalta sig i det levande livet, bäst kan bedöma, vad som bör göras. Det förefaller mig därför vara en alldeles onödig,byråkratisk omgång, att papperen först skola skickas till Stockholm, och att där skall fattas det beslut, som avser att undanröja faran. Utskottet har anfört såsom skäl emot framställningen i motionen, att det under alla förhållanden måste taga viss tid att få fram ett förbud. På min anmärkning, att det nu tar så lång tid att få beslut om ett förbud, svararalltså utskottet: ja, men det skulle ändå inte gå ögonblickligen att få fram det önskade förbudet, ty i varje fall måste yrkesinspektören först beredaarbetsgivaren tillfälle att yttra sig! Det är naturligtvis sant, att under alla förhål- landen en viss tid skulle åtgå. Men, mina herrar, det bleve ju i alla fall på det sättet, att det av yrkesínspektören önskade förbudet skulle komma högstbetydligt mycket fortare, om inte ärendet först behövde remitteras tillStockholm och hela den omgång förekomma, som nu är stadgad. Jag vill slutligen beklaga, att inte utskottet har funnit lämpligt att remittera denna fråga till yttrande av yrkesinspektörerna själva. Jag är för min del övertygad om att hade man tillfrågat dessa verkligt sakkunniga tjänstemän om vad som härvidlag är önskvärt eller icke önskvärt, skulle man ha fått beskedet, att en sådan förändring av lagen, som här föreslagits, är i högsta grad önskvärd och nyttig. Jag har med dessa ord, herr talman, blott velat framställa någrapåpekanden, så att denna sak inte skulle gå förbi alldeles oanmärkt. Men jaganser det icke lönt att göra något yrkande.