Lördagen den 17 februari. Nr 10. 19 Om viss ändring i lagen om arbetarskg/dd. (Forts.) Herr Larsson, Sam: Herr talman! Ehuru jag inte deltagit i detta ärendes behandling inom andra lagutskottet, ber jag att med ett par ord få erinra om vad utskottet framhållit i sitt yttrande som stöd för sin hemställan om avslag på motionen. Som kammaren säkert erinrar sig, infördes i lagen den bestämmelse, varom nu är fråga, så sent som år 1931, då det överflyttades ifrån länsstyrelserna, som förut hade haft beslutanderätten i dessa ärenden, till socialstyrelsen att fatta beslut om sådana förbud, som det här gäller. Anledningen till denna överflyttning var, att man ville ha en så sakkunnig behandling som möjligt av fallen. l åtskilliga hänseenden kan det ju röra sig om förbud, som kunna vara av stor ekonomisk betydelse för den industri, det gäller. l de fall, där synnerlig fara kan föreligga, finns ju möjlighet för myndigheterna attmeddela beslut utan hörande av arbetsgivaren, och det har också, såsom framgår av den här föreliggande redogörelsen, skett i ett fall, där tiden varit så kort som fyra dagar mellan anmälan och beslutets fattande. l de andra fallen _ därom kan jag inte uttala mig _ kan det ju vara så, att det förelegat en viss svårighet att avgöra, huruvida den ifrågasattaåtgärden var erforderlig eller inte. Det kan ju också hända, att arbetsgivarensyttrande dröjt en avsevärd tid, innan det kommit vederbörande till handa. På det sättet skulle ju, som utskottet har framhållit och som motionären nuerinrade om, ett visst dröjsmål inträda, även om den slutliga beslutanderätten skulle ligga hos vederbörande yrkesinspektör. Huvudanledningen till att andra lagutskottet i år inte ansett sig kunnaförorda ett bifall till motionerna är givetvis ingalunda bristande intresse föråtgärder, som kunna bidraga till att minska olycksfallen, utan allenast denomständigheten, att en så kort tid förflutit, sedan denna bestämmelse infördes, att tillräcklig erfarenhet omöjligen kan förefinnas om behovet av ändring. lnalles är det, såsom utskottet erinrar, under de gångna två åren åtta fall, som det har varit fråga om. Att det också under den första tiden, dåtillsyningsmyndigheten skall utöva denna bestämmanderätt, kan komma att dröja längre i något fall, innan avgörandet träffas, kan ju bero på att de förstaavgörandena kunna få en i viss mån prejudicerande betydelse för framtiden och att man därför måste tänka sig noga för, innan beslut fattas. Det ärmöjligt, att i fortsättningen 'en mycket kortare tid skall kunna förflyta emellan anmälan och myndighetens slutliga beslut. Jag tror, att de skäl, som utskottet åberopat, äro så starka, att det inte finns anledning att förfara på annat sätt än som utskottet hemställt.Motionären har inte heller gjort något yrkande. För min del ber jag att fåhemställa om bifall till utskottets förslag. Herr Branting: Jag tillåter mig i anledning av den siste ärade talarens yttrande att framhålla: Det är visserligen sant, att det finns särskildabestämmelser för det fall, då s. k. >>synnerlig fara» föreligger. Men herr Sam Larsson skall säkerligen ge mig rätt i, att det är en synnerligen flytande gräns mellan vad som är »fara>> och vad som är »synnerlig fara» _- det läge, som bara betecknats som »fara», kan naturligtvis i det verkliga livet många gånger sluta med en katastrof, så att det visar sig, att där förelåg ensynnerlig fara. Jag vill också vända mig mot den vanliga inställningen, att, när en fara föreligger, man skall behöva med redan inträffade olyckor bevisa dessrealitet. Hur går det nu till, i vanliga fall? Jo, det får gå en dag omsänder, ingen fäster avseende vid faran, förrän det plötsligen inträffar en störreolycka! Men tvärtemot denna benägenhet att inte räkna med en fara såsomexiste
