Onsdagen den 21 februari. Nr 11. 5 Om inrättande av ett utrikesutskott. (Forts.) talesman, herr Nilsson i Gränebo, med några mer moderata och försiktiga ord, att han dock inte var beredd att förorda ett bifall till detta. Om nu Möller och Trygger yrkat bifall, förstå vi, att då hade det också blivit bifall här, tynumera är livet inrättat på det sättet, att vi inte orka med alla ärenden, och det är partierna och inte mänskligheten, som föra talan; inte fosterlandetheller för en gemensam talan för oss. Då har ju parlamentarismen i alla länder mer och mer kommit därhän, att vi menige följa tämligen blint vårapekpinnar bakom de dörrar, på vilka det står skrivet >>förtroenderåd» eller ytterst den s. k. >>ledaren», vilken redan i sitt namn fått stämplad sin uppgift som övermänniska. Nå, hur gick det i andra kammaren? J o, där talade den nuvarandeecklesiastikministern emot sin nuvarande regeringskamrat, Gustav Möller, samtherrar Trygger och Löfgreni första kammaren och nedkallade på sex trycksidor himlens blixt och dunder över detta triumvirat. Nå, då skulle man väl väntat att han gjort något yrkande. Nej, han sade, att under sådana förhållanden framställde han ej något yrkande. Det är väl inte meningen, att kamrarna på det sättet skola vara likbördiga; utan om man vill att en fråga faller framåt, skall väl den, som har en sådan övertygelse, göra ett yrkande. Nu föllfrågan också i andra kammaren, men man har sagt mig därifrån, att om inte första kammaren kommit före den andra, eller om det nya utskottets anhängare där gjort sin plikt, hade med sannolikhet andra kammaren bifallit förslaget om utrikesutskottet. Nå, så bebådade emellertid Engberg, att denna fråga komme tillbaka. Det gjorde den också 1933. Vad sade då konstitutionsutskottet? Jo, det erinrade, att frågan avslagits av riksdagens båda kamrar. Det är ju inte något skäl, om man har en motsatt mening. Hur skall en fråga kunna gå framåt i ett parlament, om den avslagits av två kamrar? Hur skall en fråga, en såkolossalt viktig fråga í vår tid, när allt är i uppror på det utrikespolitiskaområdet, kunna gå fram i ett parlament, om inte de olika meningarna skola få ett organ, som kan hjälpa oss att klara bränningarna i de där frågorna? Det var inte ett avslag i båda kamrarna på grund av en allmän insikt onå att frågan borde avslås, utan det förhöll sig så, som jag nyss skildrat sa en. Så tillade utskottet, att förslaget avstyrkts så sent som 1932. Däruti ligger ju en anvisning om, att om man väntar tillräckligt länge, så att det växer tillräckligt med gräs över 1932 års beslut, skall man kunna börja gräva upp det där liket och göra det levande igen. Men då framställer sig denna fråga: huru länge skola vi vänta? Den frågan framställde jag till vännen Strömberg, vilken som vi hörde var livligt övertygad om utrikesutskottets nödvändighet. Men det var inte så gott att svara på den frågan, ty det visste nog ingen annani utskottet heller. _ Det_var ju klart, att efter denna debatt här i kammaren mellan mig och Strömberg _ jag talade länge, men Strömberg var kortfattad och hade sålunda den förtjänsten, att spara på tryckningskostnaderna, vilket är det viktigaste nu för tiden och icke frågornas behöriga utredning _ så kom kammaren till ett avslag. Det begärdes votering, dock utan namnupprop, och det står i protokollet, att det var ett övervägande antal, som reste sig för avslag på frågan vid denna votering, och det vill jag också minnas. Det var antagligen en kolossal majoritet för en sådan sak. Nu har saken kommit igen, och utskottet åberopar _ det kan man ju inte förtänka utskottet - sina gamla skäl. Ett år till gör väl inte så mycket; men nu har i alla fall tid börjat förflyta, så att frågan hotar att bli åldrig. Därför har utskottet i år tillagt följande: »och då några omständigheter av
