Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 21 februari. Nr 11. 11 Ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.) aktiebolaget samt mellan svenska staten och mellersta Sverigessockerfabriksaktiebolag. Herr Forssell: Herr talman! Man skulle ha all anledning att känna sig mycket belåten med sockerfrågans läge, om man beaktar vad som säges i den kungl. propositionen, nämligen att den särskilda kostnaden för den nuvarande ordningen endast går upp till 600,000 kronor, d. v. s. överstiger med denna summa kostnaden vid den gamla tullinjen. Om man betänker, vilka lysande ekonomiska resultat för såväl sockerindustrien som uppenbarligen också förbetodlarna som den nya anordningen har medfört, borde man vara tacksam för att ha nått dem med så ringa utgifter. Om man emellertid något så näruppmärksamt läser igenom den kungl. propositionen, finner man till sist enuppgift angående grosshandelspriset på konsumtionssocker, vilket för närvarande skulle vara 15 öre per kg. i Hamburg. Differensen mellan detta pris och det pris, som skall betalas enligt kontraktet mellan staten och sockerföretagen, vilket uppgår till 30 öre, medför en totalkostnad för konsumenterna avungefär 40 miljoner kronor. Om man då ser efter hur stor totalkostnaden förkonsumenterna var före det nuvarande systemets införande, visar det sig, att den uppgick till ungefär 30 miljoner kronor, men därav belöpte 7 1/2 miljoner på. tullen, som ju kom konsumenterna tillgodo till sist. Det var således på den tiden en faktisk utgift för konsumenterna på cirka 221/2 miljoner kronor. Differensen mellan den kostnaden och den nuvarande är således icke 600,000 kronor utan cirka 18 miljoner kronor. Den summa, som vi ha att betala för den nuvarande anordningen av sockerskötseln, visar sig alltså vara av en helt annan storlek än som nppgivits. Det börjar bli ganska betänkligt, att man på ett så dyrbart sätt får betala de florerande affärerna inom så helt och hållet statsunderstödda företag som sockerindustrien och betodlingen. När man ser, vilka stora summor, som det här är fråga om, undrar man, om det inte skulle vara skäl i att litet grundligare undersöka saken och få en litet mer utförlig redogörelse för de olika inkomst- och utgiftsposterna, så att man fick klart för sig, hur betodlingen ställer sig ekonomiskt och hursockerindustrien ställer sig ekonomiskt. Jag erinrar om de uppseendeväckande siffror, som framlades samtidigt med att den nya anordningen infördes och somvisserligen inte mycket debatterades men som detta oaktat ha sitt mycket stora intresse. Jag syftar på herr Nannesons utredning, som utfördes på statens uppdrag och som visade, att det var ungefär lika lönande för jordbrukarna i betdistrikten att odla foderväxter som det var att odla sockerbetor och att man således egentligen inte gav något så värdefullt stöd åt jordbruket, sådant läget då var. Nu äro förhållandena måhända i någon mån ändrade, men det hade kanske- varit skäl, när det är fråga om så stora summor, att en sådanutredning hölls levande, så att man vid varje tillfälle visste, hur mycket pengar man offrade och vart de gingo. Därom vet man i närvarande stund nästan ingenting. Man får inte veta, hur stor del av de 40 miljoner kronorna, som går till det ena hållet och till det andra, med andra ord hur stor den enas vinst är och hur stor den andras är. En annan sida av saken är den föreslagna utvidgningen av statensingripande på prisbildningens område. Ett sådant har ju förekommit redan förut. När man sätter pris på sockerbetorna, har man gått in för metoden, att staten skall lägga sig i affärsmässiga detaljer, och det är således inte ett första till-' lämpande av denna felaktiga princip, när man nu också bestämmer arbetarnas löner och fixerar dem i de statliga bestämmelser, som vi nu skola fastställa. Men det är ju alltid beklagligt, när det sker en utvidgning av en felaktigprincip. J ag skulle för min del hellre vilja, att vi gingo i motsatt riktning, så att