Fredagen den 23 februari. Nr 12. 3 Begäran att få framställa interpellation ang. ett samförstånd mellansmåstater. (Forts.) staters folk och styrelser ha lättare att göra en dygd av sin anspråkslösare ställning. De måste göra det och hava väl oftast intresse därav. Deraskallelse stödes för övrigt, vid sidan av sanningens makt, av stormakternasrivalitet. Dessutom må vi väl besinna, att även stormakter äro bättre än sitt rykte, och visserligen vilja vi vara goda vänner även med dem. Det må sålunda i varje fall bliva varje småstats ensak att bedöma,huruvida och i vad mån den fortfarande behöver ett försvarsväsende. Skullenågon småstat _ låtom oss hoppas mot förmodan - angripas av en stormakt och fara därigenom uppstå även för andra stater, stora eller små, då kan en militiärallians för tillfället mellan dem, som sålunda äro hotade, komma till stån . Här är det emellertid fråga om de små staternas kallelse såsomfredsstiftare och kulturbärare. En sidofråga och ingalunda oviktig är då ävenavslutande av traktater, som ehuru ett bräckligt stöd dock i sin mån kunna förnågon tid trygga småstater för stormakters militära vanskligheter. Ävenstormakter kunna hava gagn därav för att ej äventyra angrepp från samladesmåstater i förbund med någon stormakt. N on-aggressionsaotal . Sovjetunionen har sålunda på senare tider i sitt lands intresse avslutat »non- aggressionsavtal» med Estland, Lettland, Litauen, Finland, Polen, ltalien och Frankrike, vilka även funnit sig gagnas av dem. Avtalen gå ut påförpliktelser för kontrahenterna att ej angripa varandra och förbliva neutrala, omnågon av dem angripes från annat håll. Det senare är förmodligen huvudsaken med avtalen. Till Rumänien ha även erbjudanden ingått, men de ha åtminstone ännu ej lett till något resultat. År 1926 avslöts ett till innehållet tämligen likartat »vänskapsfördrag»mellan Sovjet och Tyskland. Redan år 1927 skedde en hänvändelse i enahanda syfte till Sverige. Detta har veterligen ej lett till något resultat. Det har ock varit mig omöjligt att få någon klarhet över denna episod och svenskautrikesdepartementets inställning till densamma eller eventuella upprepanden. Här föreligger således ett försök till pacificering av Ostbaltikum påinitiativ av Sovjetunionen med"en ansats även till Sverige. Det bör väl då, synes mig, vara förtjänt av övervägande, att även västbalterna hugnas med en sådan relativ fredsgaranti. En samverkan mellan de mindre östbaltiskastaterna främjas även därav. En sådan pakt bör emellertid, med hänsyn icke minst till den nordiska folkfamiljens södra landgräns mot Schleswig, även avslutas mellan Tyskland och skandinaverna. Även östbalterna böra ha intresse att få en non-aggres- sionstraktat till stånd med Tyskland. Polen synes redan ha gjort en början, då enligt avtal nyligen med Tyskland Polen tillförsäkrats åtminstone entioårig frist för den av tyskarna ogillade polska korridoren. Ett naturligtkomplefnent till de hitintills slutna »non-aggressionstavtalen» äro således liknande pakter mellan Tyskland samt Väst- och Ostbaltikum eller åtminstone vissa av dess stater såsom Estland, Lettland, Litauen och Danmark. Därmed skulle Väst- och Ostbaltikum bliva för avsevärd tid praktiskt taget neutraliserade, om allt går väl. Avtal om definition av »angripare». En annan tidsföreteelse i pacifistisk traktatväg äro avtalen om definition av begreppet angripare, vilket kriminaliserats genom folkförbundets pakt och än mer genom Briand-Kelloggpakten.
