Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


4 Nr 12. Fredagen den 23 februari Begäran att få framställa interpellation ang. ett samförstånd mellansmåstater. (Forts.) Vid den s. k. avrustningskonferensen framlade Sovjetunionen ett förslaghärom, avsett att bliva gällande för alla stater. Ett särskilt utskott med greken Politis som ordförande fick i uppdrag att överväga saken. Utskottetrekommenderade den och framlade en förbättrad formulering. Denna diskuterades sedan i huvudutskottet. Tre meningar gjorde sig gällande. En mening förbifall, en mening från England, som avböjde all automatisk reglering avdefinitionen, samt en tredje ståndpunkt, representerad av Spanien m. fl., vilka förordade en medelväg mellan de båda förenämnda motsatserna. Kongressen uttalade sig för att de tre ståndpunkterna samarbetadesgenom utsedda representanter för de enskilda meningarna. Sedan har frågan ej vidare avhörts. Den ligger sannolikt på bordet i Geneve utan närmareövervägande, närmast kanske i följd av Tysklands utträde ur folkförbundet. Men ärendet lär icke vara avfört från dagordningen. l detta läge har Sovjetunionen den 3 juni 1933 avslutat separat regionala avtal angående definition av angripare med Estland, Lettland, Polen,Rumänien, Persien och Afganistan, till vilka sedermera anslutit sig Finland. Den 4 juli samma är slöt Sovjetunionen ett lika lydande avtal med lillaententens stater och Turkiet med endast det tillägget, att avtalet skall varaöppet för anslutning från alla staters sida, och slutligen den 5 juli ett liknande avtal med Litauen. , Dylika försök att försvåra utbrottet av ett krig har föga att skaffa med de försummade kardinalproblemen. Krigen och rustningarna kunna välomöjligen betryggande förekommas annat än genom undanröjande av derasdjupliggande orsaker. Med dessa ha staternas styrelser hitintills föga befattat sig i vidare mån än som skett genom kriget och dess fredsslut. Det genomförde ju för första gången bland annat nationalitetsbefrielse för alla nationaliteter i Europa i stora drag. En dylik tuva - som de förenämnda avtalen _ kan dock vara ägnad att stoppa även ett stort lass eller till och med helt stjälpa det. Det senare fick Tyskland erfara genom sin anstormning mot Belgiens garanterade neutralitet. På sistone ha även rykten lupít om förslag från Sovjet och Polen till de s. k. randstaterna Estland, Lettland, Litauen och även till Finland om dessas neutralisering. Denna fråga är behandlad i motionen l: 274 (sid. 14-15). Frågan borde väl egentligen kulminerat i samtliga småstaters neutralisering, i den mån detta kan anses behövligt i vidare mån än redan skett genomfolkförbundets akt, Briand-Kelloggpakten och Litvinovs »non-aggressionsavtal» i förening med avtalen om definition på »angripare>>. Det är tydligt, att något legat under dessa rykten. Nu har frågan dock försvunnit i diskussionen. Den har förfallit, försäkrar diplomatien. Därmed får väl då världen låta sig nöja tillsvidare. De finska spräkstriderna samt de litanisk-polska striderna om Vilnaområdet. l motionerna l: 200 (sid. 15-18) och l: 201 vid 1933 års riksdagkonstaterades, att även mellan de baltiska småstaterna ruvade vanskligheter, som måste bemästras främst genom självövervinnelse. Särskilt gällde detta de finsk-svenska språkstriderna samt de litauisk-polska striderna om Vilnaområdet. De förenämnda språkstriderna måste avblåsas. De rikta uppmärksamheten särskilt på. att folkförbundets vårdnad om de nationella minoriteternas rätt ej sträcker sig till minoriteter inom stater, som ej voro inblandade i kriget. Detta är en lucka i rättsordningen, som bör fyllas med hänsyn. Vilnafrågan måste också icke minst i det väst-ostbaltiska samförståndets intresse definitivt lösas. Aven Polen lär blivit alltmera övertygat därom. Ett