8 Nr 12. Lördagen den 24 februari. Ang. revision av lagstiftningen om fn' rättegång. (Forts.) rättegångsombudet att göra, under det att vid en annan domstol 50 kronor, och kanske ännu mer, är den vanliga taxan. Man har från allmänheten hört upprepade anmärkningar och klagomål över att den fria rättegångenutnyttjas till hjälp, om jag så får säga, åt vissa personer, som härigenom få en inkomstkälla, som ger mer än vad lagstiftarna, så vitt jag kan förstå,rätteligen ha avsett. Nu är det ju känt, att departementschefen följer detta ärende meduppmärksamhet och att det givits vissa direktiv för domstolarna. Men ehuru det är många, som följa dessa direktiv och som tillämpa dem både praktiskt och riktigt, finns det säkerligen ganska många, som tydligen inte ha fäst så mycket avseende vid vad departementschefen skrivit. Jag beklagar, attjustitieministern inte är närvarande, ty jag skulle ha velat rikta en vördsamhemställan till honom, att han måtte infordra detaljerade uppgifter om hur de olika domstolarna ersätta rättegångsbiträdena. Jag tror, att om det komme in några sådana detaljerade uppgifter, skulle det visa sig, att vad jag nu anfört är fullt berättigat. Ja, herr talman, jag har inte något yrkande att göra, men jag har velat fästa uppmärksamheten på den ojämnhet, som råder i fråga om ersättningen till rättegångsbiträdena vid fri rättegång. Herr Bissmark: Herr talman! Jag har för min del den uppfattningen, att det efter de senast vidtagna förändringarna finns mycket litet att göra i fråga om att inskränka rätten till fri rättegång. Men däremot finns det ett visst fog för den föregående talarens uppfattning, att det råder en mycket stor ojämnhet mellan domstolarna vid själva bestämmandet av de arvoden och ersättningar, som skola utgå till ombuden vid fri rättegång. Om vi se på förhållandena inom ett annat område, till exempel läkaryrket, är det ju känt, att läkarna tillämpa helt olika taxor, när det gäller förmögna personer, mera bemedlade och dem, som stå på gränsen till att inte kunna betala av egna medel. Något liknande förekommer också helt säkert i fråga om advokaterna. lnnan den fria rättegången infördes, skötte advokaterna i mycket stor utsträckning mål för mindre bemedlade utan någon nämnvärd ersättning. På samma sätt sker det fortfarande, att när det gäller personer, som kunna betala men befinna sig i små omständigheter, så reduceraadvokaterna sina anspråk på ersättning högst betydligt. Men när det är fråga om en person, som inte alls kan betala, göra sig inte samma synpunktergällande, utan dennes ombud får ofta ungefär samma ersättning som i vilket annat mål som helst. Jag finner det vara förenligt med en sund ekonomi, att man vid prövningen av arvodena anlägger den synpunkten, att när det gäller mål, vid vilka fri rättegång beviljats, böra advokaterna kunna nöja sig med en mindre ersättning än vid vanliga mål. Att ge någrabestämmelser om dettai lagen är naturligtvis inte möjligt. Jag har begärt ordet egentligen för att säga, att det enligt min mening vore ganska önskligt, att statsrådet och chefen för justitiedepartementet villeinhämta upplysningar från de olika domstolarna om vilka arvoden, som bruka utbetalas till rättegångsombuden i sådana mål, där fri rättegång är beviljad. En sådan utredning, tror jag, skulle ge vid handen, att det förefinnes en mycket stor ojämnhet vid bedömandet av de ersättningar, som böra utgå. Denna utredning borde kunna vara en lämplig utgångspunkt för att söka åstadkomma rättelse till större jämnhet i fråga om rättegångsombudensarvoden. Denna utjämning bör naturligtvis gå i den riktningen, att den lägre nivån blir allmänt iakttagen. Herr talman! Jag har intet yrkande i saken.
