Lördagen den 24 februari. Nr 12. 9 Ang. revision av lagstiftningen om fri rättegång. (Forts.) Herr Mellén: Herr talman! Jag har inte heller något yrkande attframställa, men jag anser, att denna fråga är av en sådan betydelse, att den bör ytterligare understrykas utöver vad de föregående talarna ha gjort. Det kan inte förnekas, att de fria rättegångarnas antal växer på ettoroväckand_e_ sätt. Jag kan inte frigöra mig från det intrycket, att den s. k. understödstagarandan har kommit till synes även på detta område. Det är ju många advokater, som nästan uteslutande leva på den fria rättegången. De annonsera, att den och den dagen ha de mottagning för dem, som önska erhålla fri rättegång. De intyg, som ges för att styrka den sökandes rätt till fri rättegång, äro oftast rätt svårbedömliga, och att få ett intyg om att man är obemedlad går ju nära nog för vem som helst. Sedan är det en annan sak, som de båda föregående talarna påpekade,nämligen att arvodena åt ombuden utgå mycket, mycket olika. Jag vet vidare från min egen erfarenhet som häradshövding, att i synnerhet de yngredomarna äro synnerligen rädda för att säga nej till en ansökan om fri rättegång. De ha därvid stöd av att varje gång frågan varit före i riksdagen, harriksdagen synnerligen starkt poängterat, att de obemedlades rätt till fri rättegång inte på något sätt får trädas för nära. Trots att utskott och riksdag ha sagt, att sparsamhet bör iakttagas, måste man utläsa det som: »Men träd framför allt inte för nära den obemedlades berättigade intresse att få fri rättegång.>> Med lika om ej större skärpa borde ju framhållas vikten av, att ingen därför att han är obemedlad, bör beredas tillfälle att på statensbekostnad föra ohemul talan eller trakassera någon. Advokater, åklagare och andra söka nu bereda fri rättegång i mål, där de förut inte ens tänkt på att göra det. Varför? Jo, därför att vittnena får en säker och god ersättning och likaså ombuden. Det är inte min mening att på något sätt angripa den fria rättegången. Den är naturligtvis berättigad och befogad, men den får inte missbrukas, ochframför allt skola inte ombuden överbetalas. Om det kunde göras något fråndepartementschefens sida, som satte en gräns framför allt för ombudensarvoden, vore det mycket önskvärt. Den ändring, som gjordes för några år sedan, har visserligen varit nyttig, men inte tillräcklig. Jag har som sagt, herr talman, intet yrkande. Herr Lindhagen: l denna fråga upprullas ett stort problem, nämligenmöjligheten för mindre bemedlade och medelklassen likaså, att få sin rätt viddomstolarna. Det är kostnaderna, omgångarna och ovissheten i fråga om målens utgång, som gör, att den rätt som domstolarna erbjuda _ jag tror mig nästan kunna säga i flertalet fall, där det behövs hjälp, -- inte kan komma till någontilllämpning. Nu säges det, att man lämnar fri rättegång och att den skall vara föremål för särskild prövning, men huvudsaken även i riksdagensmotiveringar är inte, att man skall hjälpa dem som verkligen behöva, utan man skall se till att det inte blir för mycket kostnader. Med ett sådant program löses ju inte en rättegångsfråga rationellt. Jag har kallat den nya rättegångsreformen för en plutokratisk rättegångsreform och efterlyst möjligheterna till endemokratisk rättegångsreform. Det fordras helt andra anordningar än frirättegång, beviljad efter ett måls anhängiggörande, och en och annan så kallad byrå för rättshjälp med otillräckligt nit för klientelen. Den nyarättegångsreformen går inte alls till botten med denna fråga. Vad nu angår advokatarvodena, som det här talats om, så är det ju en känd sak åtminstone -för dem som bo i huvudstaden vilka kolossala kostnader det är, ,om man skall få en advokat, som duger något till åtminstone. Även de
