Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


14 Nr 12. Lördagen den 24 februari. Om skydd för markägares rätt till bärplockníng. (Forts.) Dessa bär anse de såsom sina och ha svårt förstå, att någon annan skulle ha rätt till dem. Det har hänt flera gånger att personer kommit till mig ochbeklagat sig. De ha berättat att de haft så mycket bär i dessa hagar, som vi. kalla dem i Västergötland, och de ha glatt sig över den blivande inkomsten härav. Bären ha kanske funnits på kvällen, då de gått och lagt sig, men på morgonen, då de vaknat, ha de varit borta. De kalla det helt enkelt för stöld, fast naturligtvis det inte är stöld i lagens mening. Det är dessa personer, som jag tycker mest synd om, ty de äro i allmänhet i verkligt behov av den lilla slant, som ett tillgodogörande av bären skulle skänka dem. Det är därför jag skulle vilja ansluta mig till den tanke, som lagberedningen framförde 1930, nämligen att ett visst område kring lägenheten skulle kunna undantas förplockning av alla vilda bär. Jag kan inte förstå, varför det bara skall vara lingon. l många trakter växer det både hallon, blåbär och smultron, och varför skulle inte alla dessa kunna jämställas? Detta förefaller mig vara den enda lösning, som inte skulle leda till förvecklingar. Visserligen bli åtskilliga utan skydd, om man väljer denna väg, men den kommer att omfatta sådana, somverkligen kunna göra sig nytta av bären och som mest äro i behov av detta skydd. Det tjänar ju ingenting till att diskutera en fråga, som återkommer år efter år, men jag har ändå ansett, att jag bör framföra de synpunkter, som ligga till grund för ställningstagandet i den bygd, där jag hör hemma. Medanledning därav, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av mig avgivna reservationen. _ Herr Anderson, Erik: Herr talman! Av den reservation, som har avgivits av mig jämte medreservanter, framgår tydligt, att vi ha samma åsikter isakfrågan som dem motionärerna framfört. Då nu ett positivt yrkande ärframställt av huvudmotionären i denna kammare, ber jag att få instämma i detta yrkande. Jag är fullt medveten om, att en lagstiftning i ifrågavarande ämne möter stora svårigheter, och att det har sina sidor att skapa en lag, som inteställer till för mycket trassel och besvär för folket ute på landet. Men jag är övertygad om, att det skall gå att finna på något sätt att få en lagstiftning, som i stort sett kan tillfredsställa alla. Som saken nu ligger, är de inte bra ställt ute på landet. Jag ber för den skull, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande, som är framställt av herr Bernhard Nilsson. Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Jag har vid åtskilliga tillfällen under min riksdagstid både motionerat och yttrat mig i denna fråga, som ju många gånger legat på riksdagens bord. Det har framförts olikaförslag, som man har tyckt skulle kunna antagas, men det har 'inte hittillslyckats att få majoritet för dem. Lagutskottets ärade ordförande ansåg, att det var nästan omöjligt att finna någon framkomlig väg, men med så pass skickliga jurister som vi ha här i landet bör det väl lyckas att finna enlösning på detta jämförelsevis enkla spörsmål. Den förste ärade talaren, herr Bernhard Nilsson, anvisade ju vägar, som borde vara framkomliga, och jag tror, att hans uppslag äro särskilt värda att tänka på. Det råder ju mycket olika förhållanden i olika delar av landet i fråga om jorden, och jag erkänner, att man näppeligen kan se saken på samma sätt, när det gäller de norrländska vidderna, som när det gäller de mera begränsade arealerna i mellersta och södra Sverige. Ett faktum är i varje fall, att det inte överensstämmer med rättsmedvetandet i de sydligare trakterna, attjordägaren inte skall få ha avkastningen från sin egen jord för sin egen räkning,