Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

16 Nr 12. Lördagen den 24 februari. Om skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.) Jag står såsom de övriga inom utskottet inte alls bestämt avvisande, men erfarenheten har visat, att de anvisade vägarna icke kunna leda till målet, och då är det onödigt att försöka pröva dem om igen. Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av den negerande inställning, talarna nödgas slå sig till ro med på grund av tingens många svårigheter i denna fråga. Det är klart, att här föreligger i alla fall ett missförhållande, som bör avhjälpas på något praktiskt sätt, och det är nog så här i världen, att vill man en sak finns det också till sist en väg. Men vi stadsbor vilja i själva verket inte saken. Då det emellertid nu skall bli samarbete i stor skala mellan jordbrukare och industriarbetare, så får man väl försöka taga hänsyn till varandra även på detta område. Ty det är ett ekonomiskt område, och det är ju ekonomien, som spelar den första fiolen i sådana där allianser. Jag medger dock, att, som Klefbeck sade, de anvisade vägarna knappast äro möjliga. Naturligtvis kan man inte för en viss tomt avstänga ett mindre område kring denna, på vilket ingen får gå. l så fall måste där välåtminstone byggas en gärdesgård, och en lantmätare skall dit och mäta ut området, och sedan kliver folk i alla fall över gärdesgården om nätterna. Sålunda, detta är vanskliga saker. Men vad som skulle kunna göras formellt är att gå efter redan skapade gränser. Det skulle betyda, att det blev förbjudet för obehöriga att plocka på vissa smärre gårdar, under det att man finge plocka på alla större gårdars marker och således naturligtvis även alla kronoparker och bolagens skogar. Praktiskt taget har denna fråga ej någon betydelse för Norrland, och det intyga också representanterna därifrån. Man skulle även få plocka på alla större jordbruksdomäner i övrigt, fideikommiss och herrgårdar, som de kallas. Detta är den enda gränsbestämning man kan göra. Men den kan göras, och kontrollen kan bestå här som på många andra områden, att den som vill plocka fåiè höira sig för eller äventyra att komma in på obehörigt område vid laga pa o j . Då det här begäres en utredning om det omöjliga och inte om det möjliga, kan jag dock nu inte heller annat än stanna för bifall till utskottets hemställan. En särskild sak är den stora nationalekonomiska frågan om rovbrytning av bären. Sådan kan väl inte vara lämplig. Men även där möter man alla dessa svårigheter genom att bären mogna på olika tider. Man kan alltså interegàeiåa. förhållandena genom en författning, att före viss tid får ingen plockning e rivas. Jag tror dock att det kommer en tid, då man tar itu med denna fråga. Det blir när de svenska skogsbären bli så industriellt utnyttjade, att vi exempelvis göra vårt vin och våra läskedrycker själva av eget råmaterial och till och med skapa en exportindustri därav. Då finner man nog utvägar att förbjuda rovbrytning av bären i otid. Jag vill också rikta en fråga till de talare, som äro hemma på dettaområde. Det är väl i alla fall så, att de små jordbrukarna gärna vilja låta sina barn plocka även på andras områden, detta därför att det kanske inte alls finns bär eller i otillräcklig mån på deras egna marker. Det skulle då också för dem gälla, att de finge plocka på de stora domänerna men inte pågrannens lilla område. l varje fall föreligger här en betydelsefull fråga, som vi ännu inte kunnat lösa. Men när den starka viljan att göra någonting kommer - därför att nya omständigheter kräva det -, då finner man nog någon väg. l dag kunna vi inte finna någon, det är påtagligt.