16 Nr 12. Lördagen den 24 februari.
Om skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
Jag står såsom de övriga inom utskottet inte alls bestämt avvisande, men
erfarenheten har visat, att de anvisade vägarna icke kunna leda till målet, och
då är det onödigt att försöka pröva dem om igen.
Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av
den negerande inställning, talarna nödgas slå sig till ro med på grund av
tingens många svårigheter i denna fråga. Det är klart, att här föreligger i
alla fall ett missförhållande, som bör avhjälpas på något praktiskt sätt, och
det är nog så här i världen, att vill man en sak finns det också till sist en väg.
Men vi stadsbor vilja i själva verket inte saken. Då det emellertid nu skall
bli samarbete i stor skala mellan jordbrukare och industriarbetare, så får man
väl försöka taga hänsyn till varandra även på detta område. Ty det är ett
ekonomiskt område, och det är ju ekonomien, som spelar den första fiolen i
sådana där allianser.
Jag medger dock, att, som Klefbeck sade, de anvisade vägarna knappast
äro möjliga. Naturligtvis kan man inte för en viss tomt avstänga ett mindre
område kring denna, på vilket ingen får gå. l så fall måste där välåtminstone byggas en gärdesgård, och en lantmätare skall dit och mäta ut området,
och sedan kliver folk i alla fall över gärdesgården om nätterna. Sålunda,
detta är vanskliga saker.
Men vad som skulle kunna göras formellt är att gå efter redan skapade
gränser. Det skulle betyda, att det blev förbjudet för obehöriga att plocka
på vissa smärre gårdar, under det att man finge plocka på alla större gårdars
marker och således naturligtvis även alla kronoparker och bolagens skogar.
Praktiskt taget har denna fråga ej någon betydelse för Norrland, och det
intyga också representanterna därifrån. Man skulle även få plocka på alla
större jordbruksdomäner i övrigt, fideikommiss och herrgårdar, som de kallas.
Detta är den enda gränsbestämning man kan göra. Men den kan göras, och
kontrollen kan bestå här som på många andra områden, att den som vill plocka
fåiè höira sig för eller äventyra att komma in på obehörigt område vid laga
pa o j .
Då det här begäres en utredning om det omöjliga och inte om det möjliga,
kan jag dock nu inte heller annat än stanna för bifall till utskottets hemställan.
En särskild sak är den stora nationalekonomiska frågan om rovbrytning av
bären. Sådan kan väl inte vara lämplig. Men även där möter man alla dessa
svårigheter genom att bären mogna på olika tider. Man kan alltså interegàeiåa. förhållandena genom en författning, att före viss tid får ingen plockning
e rivas.
Jag tror dock att det kommer en tid, då man tar itu med denna fråga. Det
blir när de svenska skogsbären bli så industriellt utnyttjade, att vi exempelvis
göra vårt vin och våra läskedrycker själva av eget råmaterial och till och
med skapa en exportindustri därav. Då finner man nog utvägar att förbjuda
rovbrytning av bären i otid.
Jag vill också rikta en fråga till de talare, som äro hemma på dettaområde. Det är väl i alla fall så, att de små jordbrukarna gärna vilja låta sina
barn plocka även på andras områden, detta därför att det kanske inte alls
finns bär eller i otillräcklig mån på deras egna marker. Det skulle då också
för dem gälla, att de finge plocka på de stora domänerna men inte pågrannens lilla område.
l varje fall föreligger här en betydelsefull fråga, som vi ännu inte kunnat
lösa. Men när den starka viljan att göra någonting kommer - därför att
nya omständigheter kräva det -, då finner man nog någon väg. l dag kunna
vi inte finna någon, det är påtagligt.
Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/274
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs
