Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Lördagen den 24 februari. Nr 12. 41 'Anslag till svenska betes- och vallföreningen. (Forts.) belopp. Men jag får för min del säga, att jag ur budgetär synpunkt måste betrakta denna höjning såsom den betänkligaste av alla de höjningar, som utskottet föreslagit i det nu föredragna utlåtandet. Kammarens ledamöter skola ändå erinra sig, att vid det storabesparingsarbetet till föregående års riksdag en generell nedsättning med 15 procent företogs å anslagen till olika statsunderstödda föreningar. Var och enförstår ju, att om man nu höjer anslaget på denna enstaka punkt, är detfullständigt omöjligt att i fortsättningen bibehålla nedskärningen beträffande övriga föreningar, utan de komma allesamman att med fog kunna göragällande, att de böra få sina anslag ökade lika väl som svenska betes- ochvallföreningen. Visserligen är jag den förste att erkänna, att det är en ytterligt nyttig och nödvändig uppgift, som denna förening har sig förelagd, men det kan man säkerligen säga om det stora flertalet av de föreningar, som åtnjuta statsunderstöd. Följden av ett bifall till utskottets hemställan voreemellertid inte endast, att det blir omöjligt att hålla emot ökningar av anslagen till de statsunderstödda föreningarna, det blir också omöjligt att hålla emot, när det gäller de statliga institutionerna. Jag har ju en erfarenhet, som kansägas vara rätt bitter, av hur svårt det är att göra nedskärningar av anslag, och hur ofta. har det inte förekommit, att till mig vänt sig representanter för statens egna institutioner, som ansett sig nödsakade att begära högre statsbidrag. Jag har då sagt: »Det går inte, vi kunna inte avstatsfinansiella skäl gå med därpå.» Och då svara de: »J a, men representanter för föreningar och sådana institutioner, som inte äro rent statliga utan endast statsunderstödda men som ha ungefär samma uppgifter som vi, de springa i trapporna i kanslihuset, de springa i trapporna i riksdagen, de kunna inverka på kamrarnas ledamöter och ha helt andra möjligheter att göra sin rättgällande än vi.>> Om man skall upprätthålla någon rättvisa, när det gäller statens stöd åt de olika institutionerna, går det inte att plocka ut en enstaka förening, som här har skett, och bevilja den ökat anslag. Jag vill dessutom påpeka det uppseendeväckande faktum, att mer änhälften av den anslagsökning, som man här föreslagit, går till löneförhöjning för en befattning, som redan existerar inom föreningen. Från hur många håll i statsförvaltingen komma icke berättigade krav från tjänstemän påförbättrad löneställning, som i det nuvarande statsfinansiella läget måste avvisas? Och då kommer man här utan vidare och föreslår 3,000 kronorslöneförhöjning. Det blir fullkomligt hopplöst att försöka hålla de löpandestatsutgifterna nere, om man på detta sätt lyssnar till låt vara stor vältalighet från enskilt håll. Jag hoppas verkligen, att kammaren på denna punkt inte skall vältra stora stenar i vägen för nästa års budgetarbete. Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt deyrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av detförslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottetshemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad. Herr Eriksson, Carl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samtefter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten 39, röstar , ' Ja;