Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


4 Nr 13. Onsdagen den 28 februari. Ang. bibehållande av det s. k. riksdagsbeslutet. (Forts.) som inrättandet av ett utrikesutskott och andra reformeringar, varför skulle man då avskaffa denna ceremoni, som också är mycket gammal, herrReuterskiöld, och också har traditionen för sig? Jag tycker, att när man nu har kungadömet och dess glans, borde inte riksdagen så där protestera mot en gammal tradition, herr Reuterskiöld. Jag går gärna dit, ifall jag har tid nämligen, och det kan vara vackert ibland och väcka tankar att se den samlade riksdagsmenigheten inför glansen däruppe. Men sedan man väl avskaffat detta, har utskottet känt ett behov attreformera och ta tillbaka en underordnad sak av vad som bortföll 1932. Detta påminner mig först om vad herr Reuterskiöld sade vid debatten omutrikesutskottet, att man skall inte så snart ändra ett riksdagsbeslut, och det gällde dock då en stor fråga, som tidigare varit tillstyrkt av Kungl. Maj :t påförslag av en stor parlamentarisk kommitté. Och för det andra, då dethäromdagen var fråga om den så kallade ensittarlagen, och att även de som byggt sina hus efter den 1 januari 1919 skulle till tryggande av sina hem få med iakttagande av all hänsyn inlösa tomten, liksom man retroaktivt unnat alla föregående att göra det, då förklarade herr Tamm såsom det enhälligautskottets representant, att genom sådant lappande på en antagen lag skulle riksdagens auktoritet äventyras, det var, syntes mig, hans förnämsta skäl. Nu kommer konstitutionsutskottet och äventyrar sålunda på det mestflagranta sätt riksdagens auktoritet i fråga om en sak, som helt nyligen ärbeslutad. Det är ju inte mig emot, men jag tycker, att i detta fall blir verkligen auktoriteten ganska omtvistad, åtminstone i fall man godkänner utskottets, såvitt jag förstår, mycket tvivelaktigt motiverade reformiver. Ty när man har avskaffat den verkligt levande ceremonien, tycker jag det kan varalikgiltigt, om man av någon slags känslosamhet skall fortsätta att belamra riksarkivets källarvalv med luntor, som inte ha den ringaste betydelse för livet, vilket just denna motion går ut på. Nu säger motionären, att han inte vill ingå på en diskussion rörande den praktiska betydelsen av riksdagsbeslutets bibehållande. l varje händelse har det obestridligen även en dylik uppgift att fylla, säger han. »Obestridligt>>, det är för mig oförklarligt. lj ag har aldrig hört talas om att det kan ha någon nytta. med sig, och det var nog lugnast för motionären att inte ingå på någon diskussion om den praktiska sidan av saken. Man har ju nästan ända sedan 1500-talet haft ett riksdagsbeslut, somtillkommit genom kanslideputerade eller deras vederlikar i forna tider, och det har lett till, att riksdagsmännen fått skriva sina namn under de där gamla handlingarna. När de nu icke få gå upp på slottet och ställas öga mot öga med regeringsmakten, så kunna de väl åtminstone, tycker utskottet, med sina underskrifter få gå till riksarkivets gömmor. Något annat motiv finnes väl inte. Jag tycker det är synnerligen onödi.gt. Skall man nu tala ombesparingar på tryckningskostnaderna, som' ju alltid är en stående fråga här, ofta viktigare än själva ärendet, så är det ju också onödigt att åstadkomma en särskild förhandling inför riksdagen om denna sak. Det är också välsentimentalt att som motionären säga, att det inte kan vara önskvärt, att dåriksdagen skall fira sitt 500-årsjubileum, vara i avsaknad av detta s. k. »riks- dagsbeslut>>, som vi ju redan beslutat att avskaffa. Nu framhåller emellertid utskottet, att det inte vill bibehålla den gamla traditionen obeskuren, utan, som det säger, vill skapa en ny form förriksdagsbeslutet för att därigenorn i någon mån åtminstone återuppliva den gamla traditionen. Och vad består denna nya form i? Det gamla riksdagsbeslutet återgav paragrafvis beslut allenast om positiva förslag, ehuru ett verkligtupp