Onsdagen den 28 februari. Nr 13. 5 Ang. bibehållande av det s. lf. riksdagsbesl-utet. (Forts.) räknande av riksdagsbesluten också borde omfattat riksdagens avslag på väckta viktiga förslag. Och förresten: viktigt eller oviktigt! Det vet ju ingen, vad som är viktigt eller oviktigt här i världen. Men nu skall det uppstå en ny form, där man bara återger rubrikerna, och det skall bara gälla lagar och författningar, instruktioner och reglementen, bevillningsstadgar samt riksstatens inkomst- och utgiftssida. Således, här förringar man ytterligare omfattningen av riksdagsbeslutet genom att undanta redogörelse för positiva beslut i vissa andra frågor. En successiv justering äger nu rum här vid talmannens bord efter varje plenum, tror jag. Men den anses så oviktig, att sekreteraren uppläser den så fort och tyst, att ingen kan höra vad som sägs. Och vi vilja ej heller ha det besväret, så det äro vi tacksamma för. Denna successiva justering ikammaren skall nu avskaffas, och det kan ju vara ett litet framsteg, men i stället bör, enligt utskottet, förslaget till riksdagsbeslut »i ett sammanhang»föreläggas kamrarna till godkännande. Tänk så storartat, att åstadkomma ett sammanhang i denna olämpliga lösliga procedur! Vi komma att höra lika litet på detta >>sammanhang» som vi förut hört på osammanhanget, och om möjligt ännu mindre naturligtvis, ty då kunna vi inte erinra oss någonting. Hittills lära kanslideputerade skött denna sak, och man sade 1932, attingenting hindrade dem att fortsätta därmed. När nu utskottet i utlåtandetnummer 5 säger, att man bör överlämna utrikespolitiska ärenden åt regeringen, vilken det närmast tillkommer att syssla med utrikesärendena, så bordeutskottet i konsekvens därmed ha sagt, att man överlämnar åt kanslideputerade att utan riksdagens besvärande syssla med denna angelägenhet. Det gäller en tradition förbunden därmed, som omspänner århundraden, och som i och för sig är »av det värde>>, att den icke onödigtwis bör brytas, säger utskottet. Med vad nu förut sagts har även bemötts detta påstående. Det är väl inte mer än rätt, att när man avskaffat den huvudsakliga ceremonien, man också, som redan har skett, låter allt skräpet efteråt följa med och inte tar upp skräpet på nytt utan det levande innehållet i ceremonien. Av dessa skäl, herr talman, och av nitälskan på samma gång för utlåtandet nummer 5 som en motsats till detta, ber jag att få yrka avslag på motionen och framförallt på vårt grundlagsvårdande konstitutionsutskotts utlåtande omdensamma. Herr Beuterskiöld: Herr talman! Jag har ju ingen anledning att ingå på någon längre förklaring rörande utskottsförslaget. Jag skall endast tillåta mig ett par erinringar. När den siste ärade talaren talade om den där >>levande ceremonien» vid riksdagens avslutning, så undrar jag hur pass många av kammarens ledamöter, som äro ense med honom däri, att den var så >>levande». Jag trodde att den i allmänhet ansågs vara tämligen död, och därför avskaffades den. Det var så, att ceremonien förlorat varje karaktär av högtidlighet - det var herrLindhagen och några fler, som deltogo i den, och i övrigt var nästan helakammaren borta. För det andra är det inte alldeles sant att ceremonien är avskaffad. Den iir avskaffad endast för det fall, att inte Konungen själv vill upplösariksdagen. Vill han göra det, är ceremonien kvar. För det tredje skall jag be att få erinra om att riksdagen aldrig har beslutat avskaffa riksdagsbeslutet. Utan riksdagen har beslutat sådanagrundlagsändringar, som sammanhänga med upphävandet av den ceremoniellaavslutningen, vari riksdagsbeslutets uppläsning ingick som moment. Därför var det ingen anledning att bibehålla bestämmelsen om ett riksdagsbeslut isam
