14 Nr 13. Onsdagen den 28 februari. Om samverkan mellan de mindre staterna. (Forts.) Herr Sandegård: Såsom en av >>landsförrädarna» ber jag att få replikera herr Lindhagen med ett par ord. _ Om jag hade varit närvarande vid det möte i Konservativ ungdom, som herr Lindhagen talade om, hade jag förmodligen också haft lust att applådera herr Lindhagen. Herr Lindhagen sparar inte på krutet gentemot oss andrastackare här i riksdagen vare sig i dag eller i allmänhet. Herr Lindhagenföreställer sig förmodligen, att den ensamme är den starke. Jag skulle viljapåminna herr Lindhagen om att det finns ungefär lika mycket rim och reson i ett annat ord, som talar om att härföraren ensam icke vinner slaget. Skulle inte herr Lindhagen kunna veta att skaffa sig litet allmännare bifall för sina propåer också här i kammaren? Det saknas inte alls intresse för åtskilliga av de högst allvarliga och komplicerade frågor, som herr Lindhagen för fram, men jag antar, att det är en ganska allmän erfarenhet bland dekammarledamöter, som ha plikten att inom ett utskott taga ställning till herr Lindhagens förslag, att de så småningom och til syvende og sidst äro så svåra attöverhuvud taget göra någonting av, att man även med den allra bästa vilja inittionio fall av hundra kommer fram till den slutsats, som ocksåkonstitutionsutskottet i förevarande fall kommit till, och måste säga: Non possumus, herr Lindhagen. .Vi kunna inte, även om vi vilja. Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har ju också tolkat kammarenshållning till dessa frågor såsom ett uttryck för det förhållandet, att i den svenska politiken utrikesärendena ännu äro främmande för de flesta. Det visade sig också härom dagen, då den svenska riksdagen fortfarande, ensam bland s. k. kulturnationer, inte ville veta av något utrikespolitiskt utskott. Detta har sin naturliga förklaring i vår långvariga utrikespolitiska isolering och däri, att den äldre generationen, som är uppfödd under denna, ännu står underinflytande av den uppfattning, som går ut på: låt oss få vara i fred. Nu har väl den yngre generationen vaknat. Den börjar ana, att de tiderna nu äro förbi och att även vi måste intaga en position. Konservativ ungdom gav mig ett exempel. Det finns många svenskar och många organisationer, som gilla dessa idéer. De svensk-baltiska föreningarna, som finnas här i Stockholm, äro också eniga om denna aktion, det har jag skaffat bevis för vid deras stora sammankomster. Den sammanslutning av ungdom, som jag nämnde, hade inbjudit mig utan någon påstötning. l Danmark har man också anslutit sig till en sådan riktning, och herr Sandegård kan vara övertygad om att när ungdomen växt till, kommer den att ta hand även om utrikespolitiken. Men jag vill för min del, att vi för vår del skola försöka undvika att gå den väg, som man gått i de tredje rikena. Vi måste söka en annan väg, som ger samhället sitt och individen sitt. Det synes mig verkligen vara enangelägenhet av högsta vikt. Jag är ingen härförare, herr Sandegård. Jag hör till de djupa leden. Av ledare äro vi omgivna överallt. Men ibland måste de förra gå sina egna vägar i brist på »vederbörlig» ledning, herr Reuterskiöld. De måste, likasom de på den tiden gjorde med Thorstensson, taga konstitutionsutskottets avsomnade hamn mellan sina leder och slå sig fram i alla fall. Här gäller det allvar. Vi stå ej till svars med att ej fatta det. Nu har även den siste talaren antytt, att det finnes ett fog för denna åsikt. Det foget kommer att understrykas av dem, som skola göra det. Jag hoppas bara, att det inte blir de hårda och grymma händerna, som måste ingripa. Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmanncn, att 1 avseende på det nu förevarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
