2 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Siatsverksproposítionen. (Forts.) bättringen åstadkommer minskning i arbetslösheten, är ett förhållande som inbjuder till den reflexionen, att det måste vara något fel i själva det system, som hos oss blivit infört. Då riksdagen på regeringens förslag anslog ett antal miljoner till statliga beredskapsarbeten inom byggnadsfacket med avtalsenliga löner, var detsäkerligen icke riksdagens mening att med dessa anslag tillförsäkrabyggnadsarbetarna att för framtiden få behålla den, i förhållande till andra fack,mycket gynnade ställning de i löneavseende intagit, utan avsikten var väl attminska arbetslösheten inom facket och inom de fack, som äro beroende avbyggnadsverksamheten. Men uttrycket »avtalsenliga löner» tyckes ha bibringat fackorganisationen den uppfattningen, att därmed menades de enligt gamla avtalet bestämda högkonjunkturlönerna. På annat sätt låter det sig svårligen förklaras, att byggnadsarbetarna kunde avslå det av statens förlikningskommission framlagda förslaget till nytt avtal. Förlikningsförslaget i fråga förkastades ju även av arbetsgivareparten, men det förefaller sannolikt, att en uppgörelse borde ha kunnat komma till stånd, om medlingsarbetet fullföljts av förlikningskommissionen och fått utgå från det av båda parterna förkastade förslaget med vissa jämkningar. Men i stället framträdde regeringen med ett nytt medlingsförslag, som, det torde svårligen kunna bestridas, så gott som uteslutande tog hänsyn till den ena partens invändningar mot förlikningsnämndens förslag. Jag tänkerdärvidlag icke närmast på lönesatserna, då jag som icke sakkunnig inte vill taga ställning till dithörande frågor, utan på den enligt min mening i dennakonflikt springande punkten, de allmänna bestämmelserna, särskilt frågan om de så kallade friar ackorden. Nu kan det överhuvud taget diskuteras, huruvida det även under deexceptionella förhållanden som förelågo, är lämpligt att regeringen åtager sigmedlarekallet under en arbetskonflikt. För egen del anser jag saken i hög grad problematisk., Detta i synnerhet om regeringen i egenskap av medlareintager en så starkt politiskt färgad ställning som den nuvarande regeringenostridigt intager. Naturligtvis kan regeringen icke misstänkas för att vilja gynna den ena eller andra parten, men som händelserna utvecklat sig är det svårt att värja sig mot den tanken, att regeringsingripandet i den olyckliga konflikten i onödan fördröjt uppgörelsen och, vad än olyckligare är, bibringat ett eller annat fackförbund den uppfattningen, att landets regering -skulle anses ha en viss skyldighet att under arbetskonflikter uppträda icke blott som medlare utan även som hjälpare. Att en utbredning av sådana uppfattningar ochanspråk icke är önskvärd ur arbetsfredens synpunkter, det har hans excellens statsministern i samband med den misslyckade medlingen själv vitsordat, och det är att hoppas, att ett dylikt regeringsingripande icke blir en vana, ty om så sker, kommer det säkerligen också att bli en vana att anroparegeringen om bistånd åt den ena parten i varje arbetskonflikt som utbryter. l vida kretsar både inom och utom riksdagen råder nog den bestämda uppfattningen, att medlarekallet i arbetskonflikter, som alltid är vanskligt, måtte hädanefter som hittills överlämnas åt de statliga organ, som äro därtill avsedda ochinrättade. Att den enligt min mening onödiga förlängningen av byggnadskonflikten medfört och medför mycket skadliga verkningar torde vara onödigt attframhålla. Visserligen kan det sägas, att de miljoner _till byggnadsarbeten, som anslogos vid förra riksdagen, men som på grund av konflikten icke kommit till användning, sålunda blivit besparade till nästa budgetår, men dettauppväges och kanske mera därtill av det förhållandet, att arbetslösheten blivit
