4 Nr 14. Lördagen den 3 mars. Ang. förtroendeämbetsmäns valbarhet till riksdagen. (Forts.) hänsyn till sådana förtroendeämbetsmän, varom det är fråga, man kunde tänka sig samma lösning som i fråga om regeríngsråd och justitieråd redan nugäller, d. v. s. att valbarheten till första och andra kammaren finge stå kvar, men däremot icke att sådana ledamöter skulle vara valbara till utskott. Den möjligheten kan man också taga i betraktande, och det är det, som här är det väsentliga momentet. Jag tror, att om man vill se litet närmare på saken och se på den allmänna utveckling, som ägt rum av vårt politiska liv, och den politisering av ämbetsmännen, som har skett, och särskilt avförtroendeämbetsmännen, så har det dag för dag och år från år skapats större anledning att verkställa en allsidig och objektiv utredning av spörsmålet. Eftersom detta spörsmål återigen kommit fram och mycket ofta gör sig gällande ute ibygderna, tror jag det kan vara skäl, att man sökte, utan att taga ståndpunkt till frågan, få en allsidig och objektiv utredning både med hänsyn tillvalbarheten över huvud och till lämpligheten -av att medge valbarhet men begränsa möjligheten att deltaga i utskott. Jag tror icke, att jag behöver vidlyftigare motivera det, utan hänvisar till vad denna reservation innehåller. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen. Herr Strömberg: Herr talman! Utskottets ärade ordförande har i sitt nu hållna anförande men framför allt i den reservation, som han och några andra ledamöter av utskottet ha avgivit, förfäktat den uppfattningen, attförtroendeämbetsmännen representera Kungl. Maj :t och således icke intaga den fria ställning, som de borde göra såsom riksdagsmän. 'J ag får då säga, att om det också ligger något i det påståendet rent teoretiskt, så har det mycket liten praktisk betydelse. Om man ser på de fall, då förtroendeämbetsmän hatagit säte i riksdagen, så ha dessa icke varit ägnade att rubba vare sigförtroendemännens eller riksdagens fria ställning till Kungl. Maj :t. Det skulle varaintressant att göra en undersökning av huru många regeringar, som voterats bort med sina egna förtroendeämbetsmäns röster. Jag misstänker, att det skulle kunna ledas i bevis, att det icke varit så få. Jag tror också, att det ingalunda kan vara till skada, att deras sakkunskap och insikt inom den högre förvaltningen kommer riksdagen till godo. Sedan är det ju en annan synpunkt, som man lägger på frågan _ det gjorde också särskilt den siste ärade talaren. Landshövdingeämbetet är nu en gång, anses det, så pass krävande, att det icke borde medges, att ett krävanderiksdagsmannakall också förenades med detsamma. Men jag undrar, om rättavägen att komma till rätta med det förhållandet är att göra en ändring igrundlagen. Knappast! Jag vill säga, att kan man anföra teoretiska skäl, såsom herr Reuterskiöld gör, för en lagändring, kan man också anföra teoretiska skäl däremot. Ett av dessa är att man ej bör inskränka alltför mycket på den rätt, som väljarna ha, när det gäller att välja sina representanter i riksdagen. Om t. ex. arbetarna i ett visst län önska välja en kamrat till riksdagsman, skola de kunna göra det, men har denne man på grund av deras förtroende och sin duglighet i övrigt kommit fram till landshövdingestolen, så skola de också ha frihet att välja honom till sin riksdagsman. Det tycker jag ur densynpunkten är rätt naturligt. Det är i varje fall så, att frågan för närvarande ej äger den aktualitet, som motiverar, att man besvärar Kungl. Maj :t med en skrivelse med begäran om utredning. Det kunde måhända ha varit befogat för en tjugufem, trettio år sedan, när förtroendeämbetsmännens ställning i riksdagen på grund avantalet var en helt annan än för närvarande, men saken har för närvarande enligt mitt sätt att se absolut ingen betydelse.
