Lördagen den 3 mars. Nr 14. 5 Ang. förtroendeämbetsmäns valbarhet till riksdagen. (Forts.) Herr Reuterskiöld anmärkte på att utskottet hade hänvisat till sin egen motivering förra året, när vi hänvisade till förhållandet i våra grannländer Finland, Norge och Danmark, och påpekade, att deras statsrätt medger för- troendeämbetsmän av samma ställning denna rätt. Jag tycker, att det är i och för sig ett ganska starkt skäl, och jag kan icke finna annat än att det kan vara fullt riktigt att hänvisa till detta. l de större länderna ställer det sig, som herr Reuterskiöld säger, också något annorlunda, därför att där äro ju parlamenten samlade största delen 'av året. Därför förstår man, att det kan vara värre att där förena dylika uppdrag. Jag tror icke, att vi skola ge ett finger åt strävanden, som vilja sätta spärr i fråga om den ena eller andrakategorien av medborgare för deras inval i riksdagen. ' Detta kan måhända anses vara ett blygsamt försök, men jag vill dock nämna, att det höjdes röster i utskottet för att detta blott skulle vara en början och att fortsättning skulle följa samt att man på det sättet så småningom skulle avkoppla en hel rad av tåjänster, som man alltså icke kunde anse förenliga medriksdagsmannauppraget. På dessa skäl ber jag, herr talman, i korthet att få yrka bifall till utskottets hemställan. Herr förste Vice talmannen: Jag tycker inte, herr talman, att man kan säga, att denna fråga har benats upp på ett tillfredsställande sätt.Förhållandet mellan motionerna, utskottet och reservationen är ungefär enahanda i år, som det var i fjol. Men frågar i öster och man svarar i väster. Jag måste ju också tycka, att det visar ett verkligt moraliskt mod hos utskottet att våga komma igen med den motivering, som man hade i fjol, ty inte annat jag kan förstå, än att herr Reuterskiöld i fjol riktigt grundligt slog benen undan för denna motivering. Jag finner för min del, herr talman, att redan utgångspunkten i dettaärende är oriktig. Den måste vara felaktig på något vis. Den innebär ju, att vissa medborgare i detta land inte på grund av kroppsliga eller andligakvalifikationer utan på grund av den ställning, de intaga i samhället, skulle varadiskvalificerade för riksdagsmannauppdraget. Det förefaller mig, som om det skulle rätt mycket till, innan man på det sättet kan diskvalificera en svenskmedborgare. l varje fall kan jag inte finna, att de skäl, som man har anfört, kunna på något vis övertyga. Jag var djupt intresserad av frågan i fjol, fastän jag inte yttrade mig i den då. Jag ville gärna höra, hur man såg på saken, för att sedan själv få tillfälle att eventuellt tänka efter en smula. Man drog då och drager alldeles speciellt fram landshövdingarna, och man sade exempelvis i fjol, att det var litet besvärligt med dessa landshövdingar, därför att de inte kunde vara riktigt objektiva. När de sitta där hemma på sinaarbetsrum och yttra sig över de remisser, som komma från Kungl. Maj :t, då äro de utmärkta och bra, då äro de objektiva. Men så fort samma män komma till riksdagen, då falla de genast politiken i armarna, och det innebär, att deförlora denna objektivitet. Jag tror, det hela är ett misstag. Vare sig det är en högerrnan, en liberal eller en socialdemokrat _ alltid är han samme högerman, liberal eller socialdemokrat, om han sitter som ämbetsman på sitt ämbetsrum eller han sitter som riksdagsman här i kammaren. Han är aldrig annorlunda, än sådan som han är _ så att säga. Man skall inte tro, att han till sinåskådning är ett i ämbetsmannastolen och ett annat på länsbänken. Den som tror någonting sådant är säkerligen mycket lätt fallen för förvillelser. Nej,Falstaff Fakir hade nog rätt i sin uppfattning, när han sade, att »Zebran är ett randigt djur; ränderna gå aldrig ur.»
