6 Nr 14. Lördagen den 3 mars. Ang. förtroendeämbetsmäns 'valbarhet till riksdagen. (Forts.) Man säger vidare, att en landshövding eller en annan hög ämbetsman för med sig en sådan auktoritet och är så förnämlig, att han på något vis förrycker proportionerna människorna emellan. Det tycker jag inte är vidare vackert sagt, ty det skulle ju betyda, att vi här i denna kammare mera skulle döma efter kläderna än efter personen, och det har jag väl svårt att tänka mig.Naturligtvis är det så, att vid högtidliga tillfällen en hög ämbetsman i all sin härlighet är en praktpjäs, och det är klart, att de många stjärnorna och de vackra banden kunna blända en och annan, som har svaga ögon. Men i det stora hela har jag den förtröstan _ åtminstone till denna kammare _ att den har helt andra ledstjärnor, som den följer. Nej, jag kan inte tänka mig, att det kan vara skäl av detta slag, som på något vis skulle kunna bli avgörande vid frågans behandling, utan man får nog taga den på något annat sätt. Men å andra sidan tycker jag, att det är rimligt, att man söker leda frågan tillnågot resultat, ty min bestämda uppfattning är den, att i motionärernas syn på saken ligger det en hel del, som är verkligt berättigat. Det är egentligen två intressen, som här stå emot varandra, ämbetet å ena sidan och riksdagsmannauppdraget å den andra sidan. Båda pocka på att bli tillfredsställande skötta. Jag utgår således från att ettriksdagsmannauppdrag inte är detsamma som att sitta på en stol här i kammaren. Det kan na- turligtvis vara olika meningar om vidden av de krav, som böra ställas på en riksdagsman, men personligen går jag som sagt ut ifrån att han inte bara skall sitta på en stol här _ mer eller mindre vaken.' Å andra sidan menar jag också att ett högt statsämbete inte är en bisyssla. lbland kan man lätt få den uppfattningen, att ett högt ämbete inte betyder något egentligen. Vi hade en gång en ecklesiastikminister, som var biskop. Han satt som statsråd under ett par år utan ersättare. Jag måste ju säga mig, att antingen sköttes hans stift på ett sätt, som det inte finnes parlamentariska uttryck för _ åtminstone inte något, som jag kan uppbringa just nu _ eller också behövdes inte hans syssla. ,Men jag går som nämnt ut ifrån att ett högt statsämbete verkligen är ett ämbete, som måste skötas, och att staten inte kan frånträda sitt krav på att det skall skötas oklanderligt. Om vi se saken på det viset, hur ställa sig då de båda intressena? Ja, det är möjligt _ jag säger möjligt _ att i mer än ett fall ett län kan skötas oklanderligt här ifrån Stockholm, men personligen tror jag inte på det. Jag hade inte ett utan flera samtal med landshövding Rosén. Jag hadeuppenbarligen inte tänkt mig riktigt in i saken, och jag ville gärna ha Rosén kvar i kammaren. Jag tyckte, att Rosén var bra inte minst på grund av desanningsord, han sade oss socialdemokrater då och då, ty det skadar inte att få höra sådant. Följaktligen ville jag ha honom kvar. Men han visade upp för mig gång på gång, att för den händelse han skulle sitta här, kunde han helt enkelt inte sköta sitt län. Och han övertygade mig om, att det var omöjligt. Det är troligt, att en generaldirektör här i Stockholm kan sköta sin syssla _naturligtvis om han annars har fallenhet för den. Hur det går med riksdagen,vågar jag däremot inte ha någon mening om. Å andra sidan måste man ju också hålla på den ståndpunkten, tyckes det mig, att om en hög ämbetsman vill bli riksdagsman, bör han ha rätt att kandidera. Jag håller med herr Strömberg därom att vi inte ska sätta spärr på det föreslagna viset och söndra ut den ena katcgorien _ eventuellt _ efter den andra. En högre ämbetsman bör ha rätt att kandidera, och vill en valkrets välja honom, bör den också ha rätt att välja honom. Det tycker jag ligger inom de medborgerliga rättigheternas ram både för kandidaten och för väljarna. Nå, men hur skall man då lösa den här konflikten? Ty uppenbarligen måste den lösas, eftersom det finns två starka intressen, som kräva att bli ordentligt
