8 Nr 14. Lördagen den 3 mars. Ang. förtroendeämbetsmäns valbarhet till riksdagen. (Forts.) de, att ämbetsverkets skötsel inte blivit lidande på hansriksdagsmannauppdrag, utan i stället det senare. Då svarades det, att det får valmännen sköta om. Ja, men det finnes ett visst sätt att sköta sitt riksdagsmannauppdrag, nämligen att under plenidagar gå upp och deltaga i diskussionen men förövrigt ingenting uträtta. Det är ett sätt att sköta uppdraget, som måhändatillfredsställer valmännen, ty de behöva endast tillfredsställas på avstånd, isynnerhet om det gäller första kammarens ledamöter. Härmed har jag således sökt framhålla, att den anordning, som herr förste vice talmannen pekade på i motsats till utskottets och reservanternasframställning, som enligt hans mening hade en felaktig utgångspunkt, knappast är möjlig att rekommendera. Jag har också under mina senaste riksdagsår fäst mig vid att direktörer och ledare för stora industriföretag ha avgått ur riksdagen, emedan de inte samtidigt kunde vara riksdagsmän ocl1 sköta de stora enskilda företag, som blivit dem anförtrodda. Om så är förhållandet i de enskilda företagen, och man där anser sig kunna spärra riksdagsmannabanan för vederbörandeledare, då bör det också kunna ske i fråga om statens stora affärsdrivande verk, som ju äro mångmiljonföretag. Om några företag helt kräva sin man, så är det väl just dessa, och det är uppenbart, att verket måste lida av att sakna sin ledare under en väsentlig del av året. Herr Strömberg har berättat, att man i utskottet haft vissa funderingar, helt andra än de, som kommit till uttryck i utskottsutlåtandet. Ja, det är sant. Där framkom den mening, som han refererade, men den vann intetgehör. Man vill visst inte förbjuda statstjänstemän överhuvud att tävla om riksdagsmandaten, men vissa förtroendeämbetsmän, som man måste kräva något alldeles särskilt av vid utövningen av ämbetet, böra förbjudas att vara riksdagsmän. Nu ha reservanterna ett uppslag, som jag är övertygad om skulle varamycket verksamt, nämligen det, som utskottets ordförande nyss erinrat om.Likställ dessa förtroendeämbetsmän med justitieråd och regeringsråd! Tillåt dem vara riksdagsmän, men förbjud dem att vara ledamöter av utskotten! De skola vid sådant förhållande snart ledsna på riksdagsarbetet. Jag har således främst fäst mig vid, att då enskilda stora företag, som helt kräva sina chefer som ledare, inte kunna låta dem tillhöra riksdagen, börheller knappast chefskapet för statens stora ekonomiska företag vara förenligt med bortovaro under fem månader om året. Med hänsyn till dessa förhållanden och till en hel del annat, som harframhållits i den förevarande frågan, tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen. Herr Sundberg: Herr talman! Då jag deltagit i utskottsbehandlingen av denna fråga, skall jag med några ord ange de synpunkter, som varitbestämmande för mig, när jag anslöt mig till utskottets hemställan. Då det var fråga om införande i vår författning av den allmänna, lika och direkta rösträtten, brukade man tala om den s. k. personlighetsprincipen.Denna princip innebar, att alla medborgare skulle äga lika rätt och möjlighet att deltaga_i det politiska livet. Givetvis måste denna princip också innebära. att varje medborgare, som åtnjöt de väljandes förtroende, skulle äga rätt att mottaga mandat som riksdagsman, såframt icke särskilda skäl taladedäremot. Dessa d1sk_val1fikat1onsgrunder avsågo endast frånvaron av vissaallmänt medborgerliga förutsättningar och intogos i grundlagsbestämmelserna. Nu vilja motionärerna ytterligare begränsa den medborgerliga rätten att mottaga riksdagsuppdrag, i det att de i 35 § regeringsformen omförmäldaförtroendeämbetsmännen icke skulle vara behöriga att vara riksdagsmän. Jag
