14 Nr 1-L Lördagen den 3 mars. Ang. förtroendeämbetsmäns valbarhet till riksdagen. (Forts.) ju inte ha varit någon anledning för konstitutionsutskottet att inte taga upp och dryfta den idé om vikariat, som efter herr Källmans yttrandeuppenbarligen fanns skisserad i motionerna. Herr Reuterskiöld sade ju mycket och även mycket, som är rätt. Jag skall strax påpeka en sak, där han otvivelaktigt har rått. Men han sade ocksånågot, som jag inte tyckte, att det var så riktigt träffande. När han omnämnde landshövdingarna, satte han dem i en särklass på det sättet, attlandshövdingesysslan var en »högst personlig syssla», såsom han uttryckte sig; det var just på grund härav, som en landshövding hade den auktoritet i sitt län, som en landshövding enligt herr Reuterskiölds och även enligt mitt förmenandeuppenbarligen också bör ha. Jag undrar, om inte det där resonemanget om den högst personliga sysslan betyder att man låter snärja in sig av orden. Detta kan mycket väl hjälpas, herr Reuterskiöld, genom att man sätter dit en högst personlig vikarie. Däremot har herr Reuterskiöld otvivelaktigt rätt i en sak, som han i fjol poängterade och som jag under läsningen fann vara precis den distinktion, som borde göras. Det är nämligen på det sättet, att landshövdingarna såsom Konungens förtroendemän i ett bestämt avseende avvika från de andra och just i det avseende, som herr Reuterskiöld påpekade: tankeområdct påKonungens befallningshavandes sida _ om jag så får säga _ överväxes avviljeområdet. Det var vad vi socialdemokrater _ i varje fall vi av den gamlastammen _ redan tidigt kommo underfund med. Därför intogo vi också _ i fråga om en socialdemokrat såsom landshövding _ en ståndpunkt, som jag för min del fortfarande håller på. Men sätter man sig ned för att bena upp även detta spörsmål, lägger man tämligen snart märke till att det där är någonting, som gäller i länet men som i hög grad växlar, när en landshövding kommer till riksdagen. J ag tänker mig, att herr Reuterskiöld vid närmareeftersinnande skall komma till samma resultat som jag. Det är klart, att det blir en rätt slitande växling, som en landshövding utsättes för, då han kastas från länet till riksdagen och från riksdagen till länet, men det är en sak, somnärmast bör mana Kungl. Maj :t att alltid sätta till riktigt ordentligt slitstarka landshövdingar. i Så kommer jag till herr Strömbergs anförande. Herr Strömberg påpekade, att jag suttit i konstitutionsutskottet själv. Och det har jag ju gjort; jag har suttit där rätt länge. Och jag tyckte, att jag under den tiden rätt väl kunde skilja mellan de materiella tingen och de mera ideellt betonade. HerrStrömberg har antagligen liksom jag suttit och vänt blad i statsrådsprotokollen och läst kantrubriker. Det föreföll mig vara en rätt materiell sysselsättning. l förhållande till den tycker jag, att sysslandet med vikarier är någontingverkligt ideellt betonat. Herr Lindhagen: Herr talman! Enligt min riksdagserfarenhet sedan 1898 har denna fråga ingen som helst betydelse. Det är alldeles likgiltigt, vad kamrarna nu besluta. Den levande verkligheten blir till punkt och pricka densamma i alla fall. Vad som behöves i vår tid är en grundlig revision av hela grundlagen, och vid en sådan kunde ju denna detalj också komma upp till behandling i ett förståndigt sammanhang. Men om nu inte riksdagen i år lika litet som i fjol och inte heller konstitutionsutskottet någonsin, så länge det har dennuvarande sammansättningen, vilja föreslå en mera rationell revision och rensa ut allt det gamla bråte, som ligger där som spindelväv och damm, som man väl skulle kunna få bort, och dessutom gripa sig an med nya positiva uppgifter,
