Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/355

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Lördagen den 3 mars. Nr 14. 15 Ang. förtroendeämbetsmäns 'valbarhet till riksdagen. (Forts.) som den nya tiden kräver, är det alldeles likgiltigt, vad vi nu här besluta. Man kan lika väl rösta ja som nej. Det blir inte någon skillnad. Däremot upplevde vi här om dagen, att konstitutionsutskottet enhälligt var med om att återuppliva - fastän det avskaffades året förut _ det s. k. »riksdagsbeslutets» underskrivande och rapsodiska formulering, för att det sedan skall gömmas i källarvalven i riksarkivet. Man kan verkligen kalla hela detta nya riksdagsbeslut än mer än det gamla för »konstgjordaSvensson», ty något annat är det inte. Men sådana frågor syssla vi med, och om dem beslutar riksdagen enhälligt, fastän det vete fåglarna hur det gått i denna kammare, om det begärts votering. Men jag ville inte göra det, ty jag tyckte, att man inte borde äventyra en så reslig milstolpe på den nuvarande parlamentarismens väg mot undergången. Sedd ur förevärldskrigssynpunkt, kunde den föreliggande frågan möjligen ha sin betydelse, ty då betraktade man den gamla världsordningen såsom en konstaterad förträfflighet, vars eventuella fel man kunde bota genom att plåstra med smådetaljer. Konstitutionsutskottets reservanter ha inskränkt sig till att åberopa endast formella, utdöda verkligheter, tylandshövdingarna äro inte konungens personliga representanter. Den tiden är alldeles förbi, då det möjligen var på det sättet. Det finns ingen realitet bakom det påståendet. Landshövdingarna leva sitt eget fria liv. Så ock övriga s. k. förtroendemän. Det finns i praktiken ingen levande skillnad mellan dem och andra ämbetsmän. Och vidare är, såsom förste vice talmannensade, landshövdingen lika väl som vi andra, en zebra, ett randigt djur och ränderna gå aldrig ur. Därmed gjordes det viktigaste inlägget i denna diskussion. J ag befinner mig i samma belägenhet som förste vice talmannen. Jag vet verkligen inte vad jag skall rösta på, men jag går ännu längre än han, ty jag säger, att det är fullkomligt likgiltigt hur man röstar eller om manavstår från att rösta. Om jag nu i alla fall röstar för avslag på reservationen, därför att jag vill ha en grundligare revision av grundlagen, gör jag det också med hänsyn till en grundsats, som åberopas av utskottet och som är mycket viktig, nämligen att det är valmännen, som skola avgöra, vem de vilja välja. Vi skola inte sätta oss här och välja i stället för valmännen och hindra dem att välja. Om det nu är så, att representanterna i ett landsting anse sig böra välja sin landshövding till riksdagsman, må de väl göra det. Det har vi inte att lägga oss i. Egentligen kunde jag för min del gärna se, att alla högre ämbetsmänportförbjudas till riksdagen, ty den stora härskande administrationen tillhörpraktiskt taget högerpartiet, och då skulle mången ju vara förtjust över att det ändå åtminstone blev någon minskning av dem i riksdagen. Men det är en ovidkommande synpunkt i detta sammanhang; och därför utgör den intet skäl för mig. ' Den synpunkt jag nu framhållit har betonats starkt av Björkman. Den är någonting att taga fasta på tills vidare, innan vi kommit så långt att vibestämt att var och en, som har en nyttig syssla, skall sköta den och anses inte ha någonting i riksdagen att göra, ty då skulle han missköta sin syssla. Det vore ju idealet för parlamentarismen, ty då bleve yrkespolitikerna ensamma kvar, och det må de gärna bli, tills de också i sin ordning avskaffas. Herr Björkman sade emellertid också, att det är så nyttigt för riksdagen att få några landshövdingar hit på en slump -_ det är väl inte något bevänt med den nytta, som man får slumpvis _, som genom sin sakkunskap kunna lära oss åtskilligt. J ag ser saken alldeles tvärtom. Ty av landshövdingar