4 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverkspropositíonen. (Forts.) _ _ hade man väl kunnat spara. ytterligare ett eller annat 10-tal miljoner,varigenom hela skattehöjningen varit obehövlig. _ _ _, o _ Vid denna tidpunkt kan man rimligtvis icke inlåta sig pa nagondetaljgranskning av utgiftsposterna eller anvisa några punkter, där man anser, att besparingar kunna göras. Däremot torde det vara på sin plats att i förväg säga några ord angående de förslag, som framlagts rörande anskaffandet av medel till bestridande av de alltjämt växande utgifterna. Härvidlag säger sig regeringen ha följt den grundsatsen, att skattebördorna böra läggas på de bärkraftigaste och att de ekonomiskt svaga böra imöjligaste mån skonas. Själva denna princip är ju sedan länge erkänd 1 varskattelagstiftning genom att skatteskalan gjorts icke blott proportionell motinkomsterna, utan också progressiv. Men en annan sak blir, om_ man i fråga om skattebördornas progressivitet går alltför långt, så att man riskerar att hindra kapitalbildning, borttaga lusten att spara, framkalla kapitalflykt och hindra näringslivets växt. Det finns en gräns för skattebelastning även av störreförmögenheter och inkomster, och om den gränsen överskrides, skadas _även de små skattdragarna mera än vad de kunna vinna genom att själva slippaundan att betala skatter. Det ligger en svår frestelse för en regering, av vad färg som helst, men kanske mest för en regering, som stöder sig på det socialdemokratiska partiet, att vid sina förslag om skattehöjningar taga hänsyn, icke till de ekonomiska lagarna, utan till det minsta motståndets lag. Det är ju rätt naturligt, att många små skattebetalare invagga sig i den föreställningen, att det gör dem alldeles precis detsamma, om de rikas skatter höjas med 100 eller flera hundra procent, blott de själva slippa undan skattehöjning. Det torde emellertid vara onödigt att här ingå på att uppvisa, hur pass felaktig en sådan föreställning är. Brist på samlat kapital åstadkommer brist på företagsamhet ocharbetstillfällen, och lönerna sjunka _ vilket för den mindre skattedragaren kanmedföra mycket-större förluster än en måttlig skattebörda. l fråga om den föreslagna nya förmögenhetsskatten erinrar jag mig\ huru man tidigare velat komma ifrån sådana extra skatter. De skattemetoder, man på sista tiden infört, bryta sönder själva det enhetliga i vårt under flera år tillämpade skattesystem. Den nuvarande glidande skatteskalan infördes på förslag av dåvarandefinansminister Thorsson till 1919 års riksdag. Vid denna tid hade undertrycket av kristidens finansiella svårigheter utbildat sig en extra beskattning i form av dels extra inkomst- och förmögenhetsskatt och dels en särskildtilllä.ggsskatt. Det var i syfte att komma ifrån dessa utväxter på skattesystemet, som en utredning företogs om en revision av grunderna för inkomst- ochförmögenhetsskatten. Utredningen resulterade i ett sakkunnigeförslag, somsedermera lades till grund för den thorssonska propositionen (nr 259 till 1919 års riksdag). l motiveringen till propositionen om skattereformen uttalade Thorsson bland anna : »Det medför naturliga olägenheter, om man varje gång, som det föreligger behov att genom direkt beskattning uttaga ett större belopp än förut, skall vara nödsakad att införa en ny skatteform. Skatteskalan bör därför så,avvägas, att den, såvitt möjligt, uttrycker de olika inkomsttagarnas relativaskattskyldighet och att man kan uttaga ett ökat eller minskat skattebelopp genom en enkel procentuell höjning eller sänkning av skatten.» En sadan skala föreslogs nu också, och Thorsson uttryckte synnerligbelåtenhet med att man därigenom skulle_ bli kvitt alla extra skatter. Han yttrade: >>Sasom en synnerligen stor fördel 1 det av de sakkunniga utarbetade förslaget:
