Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 5 Statsverkspropositíonen. (Forts.) betraktar jag den omständigheten, att skatteskalan och avdragens anordnande göra det möjligt att låta den extra inkomstskatten bortfalla.» Det bör också framhållas, att genom 1919 års skattereform en väsentlig ökning av skattebördan för de större inkomsttagarna kom till stånd. »Den nya skatteskalan innebär>>, uttalade Thorsson till statsrådsprotokollet, »en förskjutning av skattetrycket från mindre till större inkomster, men framför allt medför den tillsammans med avdragsbestämmelserna, att skattebördan lättas för större familjer.» Progressionen blev starkare än förut för inkomster över 40,000 kronor samt fortsatte avsevärt längre än förut varit fallet. För de små inkomsttagarna medförde däremot skalan i genomsnitt minskad skatt. Under mer än 10 år låg den thorssonska skalan orubbad till grund förbeskattningen. 1932 kom det första anmärkningsvärda avsteget från densamma i och med den extra inkomst- och förmögenhetsskatten på inkomsttagare med mera än 6,000 kronors beskattningsbar inkomst. Denna extra skattberäknades då skola inbringa ett belopp av 12 miljoner kronor. Nu har ett andra lika anmärkningsvärt avsteg följt med en särskild skatt på förmögenheter överstigande 50,000 kronor, likaledes avsedd att inbringa 12 miljoner kronor. Man är alltså inne på precis samma vägar med diverse godtyckligautbyggnader på skattesystemet, som statsmakterna för femton år sedan villedefinitivt få bort. Det synes mig som om visst virrvarr åstadkommes på området. Ar det månne avsikten att framtvinga ännu en revision av grunderna förinkomst- och förmögenhetsskatten? Då hade det varit riktigare att säga detta rent ut. För anordningens »tillfällighet>> ha i alla händelser icke lämnats några garantier. Vi se hur det gått med den extra inkomstskatten: denbestår nu på tredje året och börjar ingå i herrar finansministrars kalkyler som en fullt normal statsinkomst. 'Alla dylika skatter ha benägenhet att blivabestående. Det första steget är därför det farligaste, när det gäller enprincipiellt ny skatteform. Genom det system - eller, i anslutning till vad jag sagt, brist på system - som nu tillämpas vid beskattningen, åstadkommer man ett tillstånd, om vars ekonomiska verkningar statsmakterna icke kunna få någon klar uppfattning. l fråga om den extra förmögenhetsskatten måste således i främsta rummet anföras, att en dylik beskattningsform sönderbryter det fastställdaskattesystemet och leder ut på gungande mark. Betänkligheterna häremot måtte bllšir så mycket starkare, då man läser finansministerns motivering. Han s iver: »Så länge denna överflyttning, med beskattningen som medel, sker från verkligt bärkraftiga till ekonomiskt svagare medborgargrupper, finnes den starkaste anledning att anse den gagnande för hela samhället.» _ Detta uttalande har den stora förtjänsten att vara uppriktigt.Finansministern förklarar rent ut, att vad han avser är ioke i främsta rummet att få en ny slags beskärning för att fylla tomrum i statskassan, utan en skatt som överflyttar medel från den ena medborgargruppen till den andra! _ Detta innebär ett tydligt fullföljande av den socialdemokratiska motionen från år 1928. En sådan skatteform kan rätteligen knappast kallas skatt - utan något helt annat. _ Och därtill kommer, att denna beskattningsform innebär en påtagligorättvisa. Antag att en skattedragare, en tjänsteman eller likställd, harexempelvis en lön av 20,000 kronor och är tillförsäkrad en pension av 9,000, såbehöver han icke spara något kapital för att säkerställa sin ålderdom. Men han undgår den föreslagna förmögenhetsskatten. En jordbrukare, en annan fastighetsägare, en som tillhör de så kallade fria yrkena, en handlande,hant