Onsdagen den 7 rnars. Nr 15. 5 Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån. (Forts.) Undersökte man en hel del fall, skulle det säkerligen visa sig, att staten skulle ha mycket svårt att få ut de lån, som äro bundna i dessa egnahem, på grund av att priserna gått nedåt så högst väsentligt. Detta är ännu en anledning att tillämpa den lägre räntesatsen. Det anföres visserligen, att staten i detta fall skulle göra en förlust på 660,000 kronor. Visst har staten det besvärligt i ekonomiskt hänseende, men jag undrar, om man inte måste såga sig, att egnahemslåntagarna ha ännu större svårigheter under dessa tider att få debet och kredit att gå ihop. Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den vidutskottsutlåtandet fogade reservationen. Herr Andersson, Alfred: Herr talman! l likhet med den föregående ärade talaren och herr Tjällgren kommer jag att ställa mig på reservanternas sida i denna fråga. Då man vet, att så många egnahemsinnehavare ha det så svårt som de nu ha, kan man knappast göra någonting annat, tycker jag, och därtill kommer också att man vet, att dessa egnahemsinnehavare i stor utsträckning ingalunda själva äro skulden till sin svåra belägenhet. Skulden därtill får säkerligen sökas i det system, som nu handhar egnahemsrörelsen, och inte minst gäller detta förhållandena i Malmöhus län. En avgörandeorsak till att många egnahemsinnehavare ha det så svårt torde enligt minmening i första hand vara, att man icke sökt undvika att använda alltför dålig jord till egnahem, och alldeles för dyr jord i förhållande till jordensbeskaffenhet. Och på denna dåliga jord har man uppfört alldeles för dyra hus. Sålunda har detta skapat fram en situation för dessa småbrukare, som de inte kunna bära, och som de inte själva kunna anses vara skulden till. Att köpa bra jord, även om det sker till höga pris, är kanske inte så farligt, men att däremot köpa dålig jord till för höga pris är en mycket vansklig sak. Den dåliga jorden är alltid känslig för väderleksförhållandena ochförorsakar många obehagligheter för sina brukare. Nu kan det visserligen sägas, att den här föreslagna ytterligareräntesänkningen inte skulle rädda så värst många egnahemslåntagare. Nej, allraminst räddar man dem, som redan stå vid undergångens brant. Men det torde i alla fall medföra, att man räddar ett mycket stort antal av dem, som ännu inte stå alldeles vid denna brant, men som stå den ganska nära. Etttillmötesgående från riksdagens sida med en räntesänkning ned till 3.6 procent skulle medföra en betydlig lättnad för dem, som ännu ha en möjlighet att hålla sig kvar vid sina egnahem. Det skulle ge dem nytt mod och sporra dem till nya ansträngningar att försöka hålla sig kvar på sina småbruk, och hålla sig kvar i avvaktan på de åtgärder, som enligt min mening måste vidtagas för att lämna effektiv hjälp. Och denna hjälp ser jag endast i att enavskrivning så snart som möjligt kommer till stånd av en del av de skulder, som vila på egnahemmen. En sådan åtgärd kan givetvis inte nu vidtas, men jag skulle då vilja hemställa till kammaren att åtminstone här gå påreservanternas linje och ge dessa småbruka-re det stöd, som de be om. Jag ser ïiäri en räddning för åtskilliga tusen småbrukare, åtminstone för en tid ramåt. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen. Häri instämde herr Lindhagen. ' Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Enligt mitt sätt att se hatalesmännen för reservanternas mening lagt en alltför stor vikt vid denna fråga ur krisbekämpandets synpunkt. De argument, som framförts, ha överhuvudta
