6 Nr 15. Onsdagen den 7 mars. Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån. (Forts.) get endast varit dessa, att vi befinna oss i en kris, egnahemslåntagarna ha det svårt, och som en hjälp åt dessa egnahemslåntagare bör man följareservanterna och besluta lägsta möjliga räntesats. Jag ber med hänsyn till detta att få påpeka, att det här inte gäller entillfällig åtgärd, som kanske skulle sträcka sig ett eller annat år fram i tiden. Här gäller det tvärtom en definitiv reglering av räntesatserna, en reglering som kommer att bli på det sättet definitiv, att varje låntagare, som hädanefter under närmaste tiden erhåller egnahemslån, blir tillförsäkrad dessaräntesatser för en tidrymd av mer än trettio år. Det är alltså från statens sidakontraktsenliga förpliktelser, som det här gäller, vilka sträcka sig över enmycket lång tidrymd framåt. Jag tror att man från statsmakternas sida måste vidmakthålla den principen att behandla egnahemslåntagare såsom andra människor bli behandlade och inte ge denna rörelse en så stark subvention, att dess kreditmöjlígheter och räntesatser alltför mycket avvika från vad som är vid varje tidpunkt allmänt gällande. Vi kunna ju tänka oss hur detskulle komma att gestalta sig, om man nu fastlåser en räntesats på 3.6 procent. Om vi exempelvis om tio år befinna oss i den situationen, att räntesatserna då äro långt högre än i dag, blir då inte följden av dessa låga räntesatser den, att var och en, som skaffar sig ett egnahemslån, lockas att spekulera i den låga räntan och lockas att betala priser på jorden, som det vid nästa kristillfälle är fullkomligt omöjligt att förränta? Vi skola inte blunda för att alltför lätta kreditvillkor kunna ha skuld till; att mångaegnahemslåntagare för närvarande kämpa med mycket stora svårigheter. Med Kungl. Maj :ts och utskottets förslag fastställas dock räntor, som äro lägre än vad man i motsvarande fall på något håll inom detta land kan ernå. Och då bör man väl ha gått egnahemslåntagarna så långt till mötes som det är rimligt. Håller man dessutom i minnet, att det här gäller en definitiv reglering, böra alla skäl tala för att utskottets förslag vinner kammarens bifall. Herr Wohlinz Jag ber, herr talman, att med några ord få motivera varför jag ansluter mig till reservationen. Vi ha, som alla veta, för närvarande en ganska ansenlig arbetslöshet, och det gäller ju under de kommande åren att söka på organiskt naturliga vägar bereda de arbetslösa sysselsättning inom det svenska näringslivet. Det är mycket möjligt, att den allmänna konjunkturutvecklingen kommer att blisådan, att det icke låter sig göra att bereda dessa arbetslösa i hela sinomfattning plats inom den industriella verksamheten i landet och att det som följd härav blir nödvändigt att i jordbruket söka kvarhålla det folk, som där finns, och ytterligare, ehuru i begränsad och försiktig omfattning, tilljordbruket återföra personer, som ännu icke förlorat kontakten med jorden och som ha förutsättningar att slå sig fram i en egnahemsinnehavares svåra och arbetsfyllda ställning. Vid sådant förhållande ligger det enligt min uppfattning stor vikt på att försöka bereda möjlighet för nybildning av egnahem på så gynnsamma villkor som med hänsyn tagen till andra viktiga intressen överhuvud taget ärmöjligt. Jag erinrar om att på regeringens uppdrag en särskild utredning har pågått och som jag tror avslutats rörande frågan om jord åt arbetslösa. Om jag icke missminner mig, har man där tänkt sig en ganska långt driven ren subventionsverksamhet för beredande av jord åt medellösa personer. Men detta är det icke fråga om nu, utan nu är det fråga,om den ordinarieegnahemsverksamheten. Enligt vad jag hört från skilda delar av landet äregnahemsinnehavarnas ställning mångenstädes mycket prekär, och det är t. o. m. tal
