Onsdagen den 7 mars. NI' 15. 7 _ Ang. mmlsättmfng av räntan å egnahemslån. (Forts.) om att de icke under de tider, som för närvarande råda, över hela linjen skola kunna fullgöra sina ingångna förbindelser. Det är sålunda ett allvarligt Droblem, som står framför oss, när man ser de redan nu befintligaegnahemsinnehavarnas ställning, såsom också en ärad talare på Malmöhuslänsbänken för en stund sedan antydde. Då förefaller det mig vara angeläget att när det gäller nybildning av sådana hem gestalta det så, att villkoren bli sågynnsamma som möjligt. J ag tycker, på tal om den ränta, somegnahemslånefonden skulle kunna bära, att procentsiffran 3.6 icke är att betrakta såsom onaturlig även om man, som herr statsrådet riktigt underströk, måste se denna fråga icke såsom en tillfällig anordning under det nu rådande alldeles särskilt gynnsamma ränteläget, utan måste bedöma den med hänsyn till deförpliktelser som staten ingår för en längre tid framåt. Jag vill också säga, att den jämförelse, som göres i propositionen mellan räntesatsen å egnahemslånen och medelräntan på vår statsskuld, och som uppges uppgå till 4.55 procent, icke iir alldeles utslagsgivande för bedömandet av denna fråga, eftersom på det ärende, som vi nu behandla, starka sociala synpunkter måste läggas.Medelräntan på statsskulden är ju uttryck för varierande räntor för statslån,upptagna i sista hand för olika syften. Att det då finns en bottenränta vidutlåningen är ju ganska naturligt, och att den skall vara tillämplig just i ett sådant fall som det som här föreligger, nämligen vid nybildning av mindre jordbruk för sysselsättning av folk inom landet, förefaller mig med hänsyn till jordbrukets allmänna läge och möjligheter rätt naturligt. Jag ber med dessa ord, herr talman, att för min del få instämma i deyrkanden, som äro gjorda om bifall till den till utskottsutlåtandet fogadereservationen. Herr Gustafson, Fritiof: Herr talman! Alla i denna kammare äro nog överens därom, att det är synnerligen angeläget att bereda den gruppjordbrukare, som det här gäller, så goda villkor som möjligt, och utskottet har också understrukit detta, när det framhäver departementschefens uttalande, att det av sociala skäl varit angeläget att bereda egnahemslåntagarna så låg ränta som möjligt. Då, staten lämnar ut egnahemslån till lägre ränta än medelräntefoten för statens egen upplåning, erhålla därigenom redan nuegnahemslåntagare en god hjälp. Det är gaska naturligt, att man i nuvarande svåra tid för jordbruket år benägen att biträda en föreslagen ytterligareräntelättnad. Jag anser också att det förslag, som Kungl. Maj :t i detta fallframlagt och som biträtts av utskottet, är motiverat av det rådande läget. Men man kan ju fråga sig om det är tillräckligt att stanna vid detta förslag eller om man skulle kunna gå längre. Jag har för min del kommit till denuppfattningen, ehuruväl jag delar syftet att söka utvinna så stor lättnad åt denna grupp människor som möjligt, att det av flera skäl knappast är möjligt att nu gå längre än vad utskottet gjort. Jag tror att det ligger en mycket stor sanning i vad som här framhölls av herr statsrådet och chefen förjordbruksdepartementet, att man alldeles ofantligt överdriver betydelsen av denytterligare sänkningen från 4 till 3.6 procent. Låt oss göra det tankeexperimentet att en egnahemsbrukare har ett lån på 8,000 kronor - då betyder den av reservanterna föreslagna ytterligare räntelättnaden 32 kronor om året. Det motsvarar icke mer - snarare mindre _ än ett halvt öre på varje kilo mjölk, som han säljer. En höjning av mjölkpriset med 1 öre skulle alltså ge dubbelt mot vad han skulle få genom den ytterligare räntelättnad som föreslås ireservationen. Jag tror att man inte skall förfalla till någon alltför romantisk stämning, när man skall lösa dessa praktiska frågor. Det gäller att mycket kallt räkna.
