Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/369

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 7 mars. Nr 15. 9 _ Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån. (Forts.) hgt med omsorg om statens finanser att nu bifalla reservationen, ty deninnebär ju, att_staten skall nöja sig med en lägre räntesats, då staten lånar ut, än den som tillämpas, då staten själv upptager lån. Jag vågar rikta enhemställan till kammaren att inte låta känsloskälen löpa i väg med vad man kan kalla det sunda förståndet. Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan. Herr Lindhagen: Herr talman! Det är väl så i alla fall, att man i vår tid liksom i alla tider får lov att låta även känsloskälen tala. Och dessa äro, det måste jag säga den siste talaren, inte föraktliga. Ty ur känsloskälutkristallliseras så småningom även de mest påtagliga verkligheter. Jag har begärt ordet för att fästa uppmärksamheten på att medan vi ju för närvarande utan ersättning konfiskera förmögenheter och inkomster för att avhjälpa nödläget i landet, kan man, så snart det blir fråga om jorden, inte ens tillåta sig att för enahanda ändamål från det stora jordkapitalet ens mot betalning tillägna små lägenheter med ouppodlad jord att överlämnas åt de arbetslösa. Man förstår inte denna djärvhet, när det gäller det lösa kapitalet och de lösa inkomsterna, i jämförelse med den fullkomligaundfallenhet och tafatthet, som visas, när det ifrågasättes att även det fastakapitalet skall lämna även sitt bidrag åtminstone mot ersättning i penningar och med annat skäligt hänseende dessutom till den stora jordegendomensobrukade möjligheter eller obehöriga övervälde. lnte ens regeringen vågar sig på att proklamera någon folkets rätt till jorden i de behjärtansvärda fallen. Jag tror, att vi inte, förrän en regering också kan falla på jordfrågan, kunna få någon jordpolitik i detta land, som betyder någonting tillräckligt. Nu gäller det här småbrukare, som verkligen kommit i besittning av litet jord. De söka i sitt trångmål efter möjligheter att erhålla någonräntelindring. Här gäller det ju ej heller att gå till grunden av tingen och hjälpa fullständigt. Man säger till och med, såsom en talare nyss, att detingenting tjänar till att sänka räntan, såsom nu föreslagits, ty skillnaden blir så liten, att den hjälpen vore en illusion. En annan talare sade, att deifrågavarade småbrukarna sakna tillgångar överhuvud taget, och att det därför icke lönar sig att hjälpa dem ens med denna lilla lättnad. Sådant är således läget för dem, som redan verkligen ha fått någon jord och som enligtstatsmakternas förkunnelser också skulle, ifall jordbiten är för liten för dem, få komplettera den, vilket emellertid nu inte går för sig, därför att herrarna inte vilja skapa de erforderliga redskapen för någonting sådant. Vi bara vilja inlåta oss på den frivilliga välgörenheten och statens egnahemslånerörelse, som skall understödja strävandena att låta folket slumpvis i vissa fall mot betalning få komma i besittning av obrukad jord med något tillbehör, i den mån man nu kan få de större jordägarna att gå med på en sådanvälgörenhet. Nu föreligger emellertid den situationen, att just dessa mest beträngda småbrukare hotas av konkurs och kanske få gå ifrån sina ägodelar. Här hjälpas olika samhällsklasser med småsmulor och stora smulor eller med verkliga handtag gruppvis, utan att man fordrar, att hela nationen skall bli hjälpt på samma sätt. Ar det en klok politik att låta dessa, som ha litet jord och vilja behålla den, bli jordlösa, så att de få underhållas i stället av det allmänna? Bör man ej känna behovet att söka förekomma en sådan olycka och åtminstone försöka i någon mån bidraga därtill? Det är bara en sådan där skumögd jordpolitik, som tänker mest på lönarbetare och det lösa kapitalet, men som anser jorden vara ett okränkbart kapital, som inte får på vanligt sätt tagas i anspråk för den stora massan av folket. Jag kan inte, herr talman, underlåta att i denna för vissa befolkningslager