6 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverkspropositíonen. (Forts.) verkare och så vidare, måste av omtanke om sig och de sina lägga an på att spara ihop ett kapital för sin ålderdom. Är det rättvist, att hans kapital skall extra beskattas och är han månne mera bärkraftig i skatteavseende än den som uppbär lön och är tillförsäkrad pension fastän den sistnämnde ej har förmögenhet. Slutligen måste man taga i betraktande de rent tekniska svårigheter, som ovillkorligen måste möta vid utformningen av de bestämmelserfinansministern ställer i utsikt i ändamål att mildra de orättvisor, han själv synes inse kunna uppkomma. Givet är, att i den mån beskattningen medför den av finansministern önskade kapitalöverflyttningen, måste gränsen flyttas längre och längre nedåt _ tills alla bli lika fattiga. l fråga om skattebudgeten har finansministern som sitt mål uppställt att bibehålla den genom förra årets begränsningar skapade, någotsammankrumpna budgetramen. Han vill å den ena sidan icke tillåta någonutsvällning av statsutgifterna, men å andra sidan heller icke medverka till »att genom radikala åtgärder nedbringa den svenska statsbudgeten till en annan och påtagligt lägre storleksordning». Detta principiella ståndpunktstagande är i hög grad otillfredsställande, och det förefaller som om finansministern icke ägnat tillbörlig hänsyn åtsambandet mellan skattebelastningen och landets ekonomiska resurser. Utvecklingen de senaste åren måste väl ändå anses vara verkligtoroväckande. Nationalinkomsten har sjunkit, hela folket har blivit fattigare, men statsverksamheten slukar alltjämt större summor. Jag ber helt kort få nämna några karakteristiska siffror. Den taxerade inkomsten i riket utgjorde år 1927 5,176 miljoner och har för 1934,av riksräkenskapsverket uppskattats till 4,818 miljoner.Nationalinkomsten har med andra ord sjunkit ett gott stycke. Men skattebudgeten har under samma år växt från 673 miljoner budgetåret 1927/28 till 810 miljoner i det nu framlagda budgetförslaget. Skattebudgeten har alltså under dessa sju år ökats så oerhört i förhållande till nationalinkomsten som med drygt 30 procent. ' \ Statens ständigt stegrade anspråk på skattebetalarna måste leda tillundergrävande av det allmänna välståndet och till sist utarma hela nationen. Utf vecklingen kan icke få fortgå i samma spår som hittills. Det må frånsocialistísk utgångspunkt vara en naturlig önskan att successivt ökastatsverksamheten. Men det är från nationell synpunkt viktigare att vårt folk beredes möjlighet att försörja sig och att företagsamheten icke pressas till marken genom orimligt tyngande statliga och kommunala pålagor. l detta sammanhang och inför den inträffade konjunkturförbättringen kan man knappast tillbakahålla en stilla undran, huruvida icke regeringensarbetslöshets- och hjälpprogram kunnat givas en något mindre omfattning och genomföras utan så betydande kapitalutlägg. l varje fall bör den sakenunder utskottsbehandlingen noga prövas. Den föreslagna höjda stämpels_katten på bouppteckningar är ej mindrebetänklig än förmögenlietsbeskattningen. Det kan icke hjälpas att dettaförslag förefaller som en länk 1 de strävanden, man sedan några år tillbakakunnat iakttaga, och som gå ut _på att genom arvsbeskattning så småningom genomföra egendomsöverflyttning. förefaller en hård arvsbeskattning som en osympatisk form av skattehöjningar. Att staten skall passa på, just nar en skötsam familjeförsörjaresbortgång hotar de efterkommande _ för vilka _den döde sparat och strävat 1 livstiden - med 'en försämrad ekonomisk ställning, just då skulle staten komma och lägga beslag på en avsevärd del av den förmögenhet, som sedan, delad på flera händer, krymper ihop till en
