Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/372

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


12 Nr 15. Onsdagen den 7 mars. Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån. (Forts.) försla.get om 3.6 procent räntesats, om det realiserades, skulle innebära en lockelse till jordbruket, som kunde medföra en fara för detsamma. Det, som inte har någon nämnvärd betydelse, kan alltså innebära en fara förjordbruket. Det resonemanget går icke ihop. Jag instämmer i alla delar med herr Johanssons i F redrikslund allmänna syn på saken. Det är självfallet, att de ekonomiska betingelserna förjordbruket äro grundläggande, produktprisernas storlek i förhållande tillproduktionskostnaderna är det avgörande, och alla, som ha intresse för jordbruket, måste i främsta rummet tänka härpå och medverka till åtgärder i denriktningen. Det är fullkomligt riktigt. Men det bör enligt min uppfattning icke hindra, att man, när det gäller en utgiftspost, som ändå har en viss betydelse för produktionskostnaderna vid de små jordbruk, varom här är fråga, gör sitt till för att minska denna utgifts storlek så gott man kan, i synnerhet som man, såsom jag för en stund sedan påpekade, genom en sänkning från 4 till 3.6 procent icke nämnvärt rubbar medelräntefoten för vår utelöpandestatsskuld, som är så ofantligt stor, att medelräntefoten röner en mycket ringa inverkan av den sänkning av egnahemslåneräntan med o.4 procent, varom här är tal. Och att det skulle medföra några svårigheter för statsutskottet, att man i detta fall sänker räntan på egnahemslånen till 3.6 procent, tror jag inte alls, ty statsutskottet har att bedöma utlåningsräntan för de olika ändamålen, allt efter de föreliggande förhållandena i varje särskilt fall. Det kan till sist, herr talman, icke vara riktigt _ när man står inför frågan om en sanering av det svenska jordbrukets skuldsättning, som ävenbeträffande egnahemmen kan innebära, att man behöver vidtaga ganska ingripande åtgärder på kreditväsendets område _ att man nu, när man skapar enanordning för framtiden för egnahemmens bildande, sätter räntesatsen högre än den en gång i tiden var, och som den bör kunna vara utan att på något sätt nämnvärt inverka på vårt statsfinansiella läge. Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen. Herr Källman: Herr talman! Jag vill inte låta herr Wohlins vänligaomdöme om mig stå alldeles oemotsagt. Denna fråga kan nog ses ur bådeteoretisk och praktisk synpunkt, men jag tror, att mina erfarenheter grundas på praktisk kännedom om den sak jag här talar om. Jag nämnde i mitt förra. anförande, att jag talade med åtskilliga egnahemslåntagare vid mina besök hos dem, och jag fick då det intrycket, att de visserligen -_ i synnerhetinnehavarna av jordbruksfastigheter - befunno sig i ett svårt ekonomiskt läge. men att detta icke i någon väsentlig mån förorsakades av den ränta de måste erlägga för egnahemslånen, utan berodde av andra förhållanden. Denuppfattningen vidhåller jag bestämt, och jag gör anspråk på att förståegnahemslåntagarna ganska bra, även därför att jag vid nämnda tid talade med omkring tvåhundra stycken. Det är uppenbart, att andra stödåtgärder kunna vidtagas och även vidtagits i viss omfattning jämväl till egnahemslåntagarnas hjälp, i synnerhet när det gäller dem, som inneha jordbrukslägenheter, och det ärsådana åtgärder som äro av verklig betydelse, under det att det betyder bra litet om räntesatsen sänkes från 4 till 3.6 procent. Jag är övertygad om, att om herr Wohlin fortfarande vore finansminister, skulle han förstå denna sak på ungefär samma sätt som utskottsmajoriteten och vi övriga, som yrka bifall till utskottets hemställan. Herr Nilsson, August: Jag ber även jag att få konstatera, att det här står en vass strid mellan känslan och förståndet. Förståndet frågar, om viverkligen skola taga det ödesdigra steget att belasta vår budget med mer än 1/2mil