14 NI' 15. Onsdagen den 7 mars. Ang. øwdsättning av räntan å egnahemslán. (F orts.) se, att det finns någon som helst >>romantik» i denna fråga. Här föreliggereiidast rena rama verkligheten. J ag skulle kunna berätta en hel del från småbrukarnas intima liv, som kanhända kunde ha sin lilla betydelse vid avgörandet av denna fråga. Jag känner visserligen inte så mycket till egnahemsrörelsen utanför Malmöhus läns gränser, men jag har tillräcklig erfarenhet av förhållandena inom detta område för att kunna tala om hur det i verkligheten ligger till för ett mycket stort antal av dessa egnahemslåntagare. En hel del av dem har, kan man säga, direkt lockats in i denna rörelse av den vackra rubriken »eget hem». Alla dessa människor med sitt lilla sparkapital ha fastnat för denna vackra rubrik, och de ha velat söka förverkliga en vacker dröm om att en gång bli ägare av ett eget hem. Hur ha myndigheterna skött sig på detta område? Det brister enligt min mening en hel del i deras handhavande av denna sak. Man har inte givitegnahemslåntagarna den upplysning, som man enligt mitt förmenande varitskyldig att ge dem. Man har inte upplyst dem om den dåliga jord, som man givit dem, eller om de bördor, som de tagit på sina axlar, när de bildat dessaegnahem. Jag anser för min del, att den huvudsakliga skulden till att många ha det så uselt ställt ligger i det system, som tillämpas inom egnahemsrörelsen. Vad detta ytterst beror på vågar jag inte yttra mig om, men jag tror dock, att det svåra läge, i vilket många egnahemslåntagare befinna sig, i mycket stor utsträckning har förorsakats av att man hos vederbörande myndigheter inte har varit i besittning av den praktiska blick, som varit önskvärd. Jag hyser all respekt för de herrar, som ha hand om egnahemsrörelsen, och för derasduglighet som stora jordbrukare, men jag måste ändå säga, att det har visat sig att de sakna den verkliga förståelsen för småbrukarnas liv och leverne. Det ser ut som om man i vida kretsar skulle ha varit hemfallen åt denföreställningen, att ett småbruk kan bära hur stora bördor som helst och att det snart sagt kan frambringa hur mycket som helst. Detta är en felaktiginställning, och jag anser därför, att det nu bör vara en bjudande plikt för statsmakterna att räcka en hjälpande hand åt dessa egnahemslåntagare, även om man skulle låta känsloskäl spela in i denna fråga, vilket jag för min del endast kan anse vara ett vackert drag. Vidare säger herr Gustafson i Domö, att man skulle kunna hjälpaegnahemsbrukarna på många andra sätt. Man skulle till exempel kunna lätta på deras skattebörda. Det är så vackert sagt, men hur tillämpas det i praktiken? Från och med 1933 har man ju slagit in på en helt annan bog i och med den nya gruppering, som tillämpas i skattesystemet. l stället för att lätta på skattebördan för dessa småbrukare har man tvärtom ökat den, då man ju gått upp med grupperna och satt de små jordbruken som toppvärden. Sedan sjunker skatteskalan, till dess att man kommer upp till ett taxeringsvärde av 80,000 kronor. Man har lyft bördan från de större jordbrukarna men obarmhärtigt lagt den på de mindre. Hela den kommunala beskattningen är ju baserad på fastigheterna, och om man sålunda i en kommun tar bort ett väsentligt antal skattekronor, utan att behovet i motsvarande grad minskas, så blir följden, att skattebördan ökas för småbrukarna, som inte kunna få någon lättnad ellernedskrivning i sina taxeringar. Talet om att hjälpa dem på den vägen är bara en gest och ingen verklighet. lntet av de många anföranden som här ha hållits har givit mig anledning att vika från min uppfattning, att verkliga känsloskäl tala för att man bör ge dessa hårt betryckta den hjälp som är möjlig. Därigenom skulle vi räddaåtskilliga av dessa tusentals småbrukare, kanske__ mest i Malmöhus län, där de kampa en förtvivlad kamp för sin tillvaro. Aven om detta skulle medföra
